Kingdom of Heaven (2005)

Än en gång har Hollywood kommit till Marocko för att spela in film. Senast var det Oliver Stone med Colin Farrell i "Alexander", nu är det Ridley Scott. Och det är inte första gången Scott gör ett storslaget historiskt epos som klockar in på 2 1/2 h, senast var det ”Gladiator” och innan dess ”1492 – den stora upptäckten”. Filmerna utropas alltid vara baserade på fakta, - historien måste alltså vara full av Jesus-liknande slagskämpar som strider ”för folket”. Varför står det inte om dem i historieböckerna?

Ridley Scotts filmer har ända sedan debuten 1977 alltid varit visuellt snygga, - det har blivit ett av hans tydligaste stildrag; ”Alien”, ”Blade Runner”, ”Thelma och Louise” och ”Gladiator” var alla fulla av storslagna och dynamiska miljöer. Han har verkligen varit en inflytelserik regissör och har emellanåt skapat mycket sevärda filmer, de ovannämnda är redan klassiker och givna stolpar i filmhistorien, men det verkar alltid krävas en eller två dåliga filmer för att göra en bra.

Med sig denna gång har han Hollywoods mest åtråvärda skådespelare, Orlando Bloom som verkar ha fattat tycke för ”det vilda livet” som slagskämpe efter Ringen-trilogin, ”Pirates of the Caribbean” och ”Troja”. I ”Kingdom of Heaven” spelar Bloom den unge och olycklige smeden Balian vars fader, Godfrey av Ibelin, möter honom för första gången i sitt liv och ber honom att slå följe till den heliga staden – Jerusalem - den stad där de tre världsreligionerna sammanstrålar. Samhället speglas av enväldiga härskare och en fanatisk gudstro. ”Att döda en otrogen är inte mord. Det är vägen till himlen.”, utbrister en fattig man. Året är under korstågens epok på 1100-talet och kriget mellan kristna och muslimer är på väg att eskalera. Nu är det upp till Balian, en ung smed, men son till en stor krigare, att skipa rättvisa åt folket.

Mycket liknar ”Sagan Om Ringen”, inte minst de natursköna miljöerna, som vid en jämförelse känns plastiga och tillrättalagda. Kanske beror det på vissa datoranimeringar? Men också stridsscenerna går i samma mönster som trilogin, de är dock förvånansvärt underhållande – trots sin avsaknad på trovärdighet. När de inte slåss lyckas också filmen behålla bra tempo och timmarna rinner relativt fort iväg; det är inte spännande, snarare storslaget och våldsamt; hela tiden händer det något.

Tyvärr lider filmen av en skådespelare som saknar variation och närvaro. Orlando Bloom spelar på samma bana filmen igenom och verkar inte anstränga sig det minsta för att tillföra en extra nyans i tonen. Och på samma sätt känns filmen rutinmässig. Allt sker enligt den färdigskrivna Hollywood-mallen och det slutar precis så som man har tänkt sig; de elaka personerna dör och Balian får den rätta flickan.

Det största misslyckandet ligger dock i framställningen av offren för korstågen. Den galenskap som präglade Europa under denna period, inte minst av påven Urban II, ignoreras fullständigt. Och jag tycker det är viktigt att ställa krav på kritik av en modern film med detta tema. Det drar ned betyget till en tvåa.