Kikis expressbud 1989

Att som japan inte ha sett en Hayao Miyazaki-film, är lika ovanligt att som svensk aldrig ha läst en Astrid Lindgren-bok. Som konstnär är Miyazaki ytterst mångsidig, med ett brett konstnärligt perspektiv och kunnande. I många av de filmer som kommit från hans studio Ghibli har Miyazaki varit regissör. Däribland de senare årens stora internationella succéer ”Spirited Away” och ”Det levande slottet”. Men det fanns en tid långt innan Disney pumpade in promotion-miljoner i studio Ghibli, och äntligen får svenska barn komma i kontakt med ”Kikis Expressbud”, ”Min vän Totoro” och alla de andra filmerna på svenska.

”Kikis Expressbud” hade sin ursprungliga japanska premiär redan 1989. Filmen är baserad på Eiko Kadonos bok ”Häxans budfirma”. Vi får följa den 13 år gamla häxan Kiki som enligt häxtraditionerna är gammal nog att lämna hemmet för att hitta en egen stad att tjäna. Som vanligt med Miyazakis filmer är detta egentligen hela handlingen. I storslagna bilder är han nämligen mästaren på att berätta tysta, tankfulla och filosofiska berättelser. Vi möter lite lagom med action, det är inga drakar som ska dräpas, eller skatter som ska finnas, utan en personlighet och ett liv som ska skildras, utan yviga gester och höga tongångar.

Vad som även är karaktäristiskt för Miyazaki är de starka kvinnoskildringarna. Kiki är redig, klok, smart och samtidigt osäker och misströstar ibland. Hon är en realistisk trettonåring, som bara råkar vara en häxa. Samtidgt som kvinnorna framställs som starka och magiska framstår männen i berättelsen som mer anonyma och stereotypiska. Dialogen och berättandet förs nästan helt fram av enbart kvinnor.

Själen måste vara det viktigaste hos en häxa, säger Kikis mamma. Det är själen och anden som gör att en häxa kan flyga och hela hennes kraft kommer inifrån.  Men även små häxor kan längta efter röda lackskor och tvivla på sin förmåga. Kanske kan det vara så att magiska förmågor, såsom de som Kiki, Miyazaki och Astrid Lindgren besitter, kommer från hårt arbete och inte alltid så lättvindigt som vi andra vill tro. Men vad kan Kiki göra när hennes kvast går sönder och hennes magiska krafter tycks försvinna?

Det är gott om symbolik i berättelsen. Tretal och anspelningar är vanligt förekommande. Magi är vanligt förekommande, även om den inte skildras med blixtar och dunder, utan snarare med hjärta och kärlek. Den som har ögonen med sig kan känna igen sig i den stad Kiki kommer till. Under 1970-talet hade nämligen Miyazaki diskussioner med en viss Astrid Lindgren om att få göra en tecknad långfilm om Pippi Långstrump. Astrid förvägrade honom detta, tyvärr, måste jag säga. Tänk vilken kombination de två hade varit! (Istället fick vi under 1990-talet, när Astrid var för gammal för att orka stå emot övertalningskampanjerna, en ruttet dålig tecknad version av vår nationalhjältinna.)

Det som Miyazaki fick med sig från Stockholmsbesöken var dock en rad skisser av Stockholm och Visby som städer. Detta märks tydligt i ”Kikis Expressbud”, Kungsgatan, Visby ringmur och Grand Hotell i Stockholm är med i den stad som Kiki flyger omkring i. Vad som även är intressant att veta är att Miyazaki faktiskt gjorde en tecknad Pippi Långstrump, hon finns med som flygplanspirat i den mer okända filmen ”Laputa, The Flying Island” från 1986.

Jag kan varmt rekomendera ”Kikis Expressbud” till de allra flesta, vi kan alla, oavsett om vi är stora eller små, behöva en riktigt feelgood-film när höstmörkret faller. Kanske kan du få en siluett av en häxa i mörkret om du går på en biograf på Kungsgatan i Stockholm?