Kärlekens krigare (2010)

Ditt betyg
Vill ej se
Sett
Ditt betyg
Simon Stahos nya film "Kärlekens krigare" är en modern Romeo och Julia-historia om kärlek och hämnd där två lesbiska tjejer, Ida och Karin, tvingas begå ett mord för att rädda sin kärlek. I rollerna som Ida och Karin ser vi Josefin Ljungman och Shima Niavarani.
Visa hela synopsis

ALTERNATIV SAKNAS

ALTERNATIV SAKNAS

Betyg
Läs recension
1.6 av 5 användare
Ingen du följer har betygsatt
Logga in så gissar vi ditt betyg
Visa mer info Dölj mer info

RECENSION: KäRLEKENS KRIGARE

Ett urspårat formexperiment
Simon Staho försöker berätta en kärlekshistoria med ett mycket strikt formspråk. Men det som är intressant till en början blir bara en utdragen, enerverande långtråkig berättelse som förutom en scen, missar att beröra.

Regissören Simon Staho blev känd för den svenska publiken med "Dag och natt" - ett  formsäkert experiment  helt och hållet filmat från motorhuven på Mikael Persbrandst bil. I mer konventionella filmer som "Bang Bang Orangutang" och "Miss Daisy" har han haft svårare att hålla ihop berättelserna som spretat betänkligt.

Därför verkar det formmässiga greppet för nya "Kärlekens krigare" lovande - till en början. Med fast kamera och i tablåer utan klipp bygger han upp scen för scen som klossar staplade på varandra. Här förekommer inga andra skådespelare än Josefin Ljungman och Shima Niavarani som de 20-nånting kärleksparet Ida och Karin. Eller rättare sagt, de är de enda som förekommer i bild, vi hör röster från bildens utkant eller bakom dörrar också (vid ett tillfälle ser vi en liten flicka som leker med en boll, så hon får väl bli det där undantaget som bekräftar regeln). Det vi upplever och ser är bokstavligen ur Karin och Idas ögon, vilket kan bli berättareknisk intressant.

Karin och Ida är på väg för att hälsa på Idas pappa som hon inte sett på länge. De tar in på ett vandrarhem i närheten. Ida köper blommor och över på att säga att hon älska sin pappa. Ganska snart förstår vi att förhållandet till pappan är komplicerat. Strax därefter får vi klart för oss att han har förgripit sig på henne som barn. I en av filmens bästa scener - faktiskt den enda - så berättar Ida för Karin med pappans mjuka röst och barnsliga termer för könsdelarna - nånting om hur ett litet troll ska få krypa in i ett litet hus - och det blir fruktansvärt obehaglit och gripande. Här är inte bara innehållet läskigt, det finns en närvaro och samspel mella skådspelarna.

Med en sorts logik kommer de på att de ska döda pappan. Han har inte bara sårat Ida för livet, han är en käpp i hjulet för hennes och Karins relation och förälskelse. De planerar, de övar, de utför och de flyr. Med en annan sorts logik kommer de på att det bästa sättet att komma undan poliserna som antagligen jagar dem, är att ta livet av sig. De väljer ut en fin plats i skogen, de finner en gren, de knyter snaror och de räknar till tre.

Då filmen endast skildras ur Idas och Karins ögon och hur de återberättar händelseförlopp, vet vi faktiskt inte om någonting har hänt, egentligen. Vi ser aldrig pappan, vi ser aldrig hur de mördar honom, vi ser aldrig några polisbilar, vi ser inte ens om de hoppar efter att de har räknat till tre. Allt kan vara en fantasi eller lek från deras sida. På så sätt är filmen intressant, till en början. Ganska snart blir den bara enerverande tråkig och utdragen. Simon Staho har nämligen valt att göra en sorts filmad teater. Många av bildern består av Ida eller Karin som blickar tomt framför sig, säger en replik, väntar i en minut, får ett svar, säger en annan replik. De flesta övriga bilder klipps också en bra bit efter att de har passerat gränsen för att bli innehållslösa. Det är en långsam film helt utan spänning eller magi. Där de förmodade självmordet i slutet antagligen var menat att vara något smärtsamt vackert, blir det bara en simpel lösning för att knyta ihop filmen.

Men, det som ändå lyfter filmen från en 1:a i betyg är faktiskt skådespeleriet, trots att det är teatralt. Det är åtminstone konsekvent genomfört. Simon Staho får också ett "A for effort", han försöker åtminstone göra något nytt, även om det inte håller. Dessutom är danske fotografen Harald Gunnar Paalgards svartvita fotot är utsökt, inte minst naturbilderna och de film noir-besläktade skuggspelen i ett trapphus.

Henrik Emilson Skribent
Det finns inga användarrecensioner ännu. Skriv den första!
VISA FLER EXTERNA RECENSIONER +

Veckans populära filmer

Visa fler