Kameliadamen (1936)

Ditt betyg
Vill ej se
Sett
Ditt betyg
I denna klassiker ser vi Greta Garbo i en paradroll som tragisk hjältinna. Glädjeflickan Marguerite Gautier och överklassynglingen Armand Duvall är förälskade i varandra. För att inte äventyra Armands karriär väljer Marguerite att inte gifta sig med honom.
Visa hela synopsis
Visa mer info Dölj mer info

RECENSION: KAMELIADAMEN

Hollywood när det var som bäst
Det är storslaget när George Cukor regisserar Greta Garbo och en väldigt ung Robert Taylor i "Kameliadamen". Känslorna stormar och kjoltygen fladdrar i denna grandiosa romans som utspelar sig i Paris under 1800-talets mitt. Och det är just Garbos närvaro och Taylors känslosvall som lyfter filmen till den tidlösa klassiker som den är.

Garbo går från cynisk isdrottning, till kärleksfull älskarinna, till hjärtekrossad självuppoffrare när hon i rollen som Marguerite tvingas välja mellan Armand Duvall (Robert Taylor), som älskar henne och som hon älskar, och Baron de Varville (Henry Daniell), som kan bekosta hennes extravaganta livsstil. Valet blir inte lättare av att Armands far uppmanar henne att inte förstöra den unge mannens liv genom att knyta honom till sig. Samtidigt är Marguerite dödligt sjuk, och hennes val kan starkt påverka hennes hälsa.

Kärlek har aldrig varit svårare.

Filmen bärs av Garbos som alltid lika slående närvaro på duken, och av Robert Taylors till en början lite fånigt dramatiska, men hela tiden fullt ärliga och trovärdiga kärlek till Marguerite. Det slår nästan gnistor om de scener där de är tillsammans, och smärtan i Robert Taylors ögon när Marguerite trots sin kärlek tvingas avvisa honom går rakt in i hjärtat.

Garbos numera legendariska minspel ger filmen det djup som den pråliga rekvisitan lätt skulle ha kunnat överskugga. När hon går från avmätt, tillsluten diva - som Marguerite försöker framställa sig - till flickaktigt fnittrande och förälskad, är hon som två helt olika personer, så innerlig och så slående är förändringen. Det må ha varit först i "Ninotchka" tre år senare som Garbos skratt framhävdes, inte minst i filmens tagline "Garbo laughs", men redan i "Kameliadamen" är det uppenbart vilken effekt ett Garboleende kan ha. Så fick hon också sin andra Oscarsnominering för bästa skådespelerska för sin roll i "Kameliadamen".

Även de övriga rollerna görs med bravur. Särskilt märks societetsdamen Prudence, spelad av Laura Hope Crews, som med sina vulgära kommentarer står för humorn som välkommet lättar upp mellan scenerna av kärleksångest. Hon börjar som något av Marguerites beskyddare och matchmaker som försöker para ihop Marguerite med Baron de Varville, men som sviker henne för nöjeslivets skull när Marguerite istället faller för Armand och därför inte längre har samma ekonomiskt gynnsamma förutsättningar.

Filmen är baserad på historien av Alexandre Dumas den yngre, alltså sonen till författaren till "De tre musketörerna" och "Greven av Monte Cristo". Samma historia ligger till grund för Verdis opera "La Traviata". Det är en tidlös historia, som fungerar minst lika bra idag som den gjorde 1936.

Däremot kan en nutida publik reagera på det tidstypiska studioutseendet på filmen. Utomhusscener till exempel, ser inte det minsta trovärdiga ut för moderna ögon, och bristen på kamerarörelse avslöjar filmens ålder.

Men samtidigt har bristen på kamerarörelse estetiska effekter på berättelsen. Den statiska kameran ramar in filmens kärleksångest och skapar just den känsla av klaustrofobi som jag inbillar mig att Marguerite känner, bådeinför risken att förlora sitt livs kärlek och där hon ligger i sin sjukbädd, oförmögen att göra någonting åt situationen.

Greta Garbo ska själv ha sagt att "Kameliadamen" är den bästa av alla sina filmer. Och det är definitivt en av de mest storslagna och påkostade. Den store Hollywooddesignern Adrian står för klänningarna, och det om något är en signal för glamour à la Hollywoods gyllene era.

Det finns inga användarrecensioner ännu. Skriv den första!
Det finns inga externa recensioner ännu. Lägg till den första!

Veckans populära filmer

Visa fler