Julieta (2016)

Ditt betyg
Vill ej se
Sett
Ditt betyg
Efter att Julietas man hastigt omkommer i en båtolycka blir hon förkrossad. I tystnad lider hon av skuld och saknad och går in i en djup depression. Tack vare dottern Antía lyckas hon till slut ta sig ur sitt mörka hål och ser fram emot ett liv tillsammans i lägenheten i centrala Madrid. Men ibland för inte sorg människor närmare varandra, utan längre isär.
Visa hela synopsis
Visa mer info Dölj mer info

RECENSION: JULIETA

Almodóvar på autopilot
Färgerna, kvinnorna, kostymerna, den kitschiga tapeten och den spanska hettan. ”Julieta” är tveklöst en Almodóvar-film, men också en som han har gjort bättre förut. Berättelsen om mamman som förlorat allt griper inte tag förrän mot slutet.
Att "Julieta" är en Pedro Almodóvar-film råder ingen tvekan om. Här finns ett nyansrikt kvinnoporträtt, färgstarka miljöer, och de nästan sensuella, film noir-iska berättarrösterna som låter som ljuv musik i mina öron. Han är fortfarande en visuell virtuos som skapar några oförglömliga bilder, och ser till att varje detalj som tapeter och kostymer andas Almodóvar.

Det är också en film han gjort förut, med bättre resultat. För hur välspelad "Julieta" än må vara, så är det en relativt tunn historia som för det mesta glider framåt utan att fånga in tittaren. Länge finns det ingen särskild spänning eller konflikt att tala om, och filmen känns betydligt längre än sina 90 minuter.

När Julieta, cirka 50, springer på en gammal bekant på stan river det upp gamla sår. Vännen ifråga berättar om att hon sprungit på Julietas dotter, som nu är vuxen och har fött tre barn. Julieta har inte träffat sin dotter på många långa år, men likt en återfallsmissbrukare faller hon in i en depression när gamla minnen väcks till liv. Men nu är det dags att ta itu med det förflutna. Hon ställer in den planerade flytten till Portugal, dumpar sin sambo, hyr en lägenhet i sitt gamla hus, och börjar på ett långt brev till sin Antiá. En bekännelse av gamla synder och en berättelse om sorg och skuld.

Julietas historia utspelar sig över mer än 20 år. När den börjar är hon en ung, vacker och bekymmersfri språkvikarie. Ett tågmöte med en främling utvecklas till mer. Fiskaren Xoan fångar hennes uppmärksamhet och sen hennes hjärta. Några år senare har de en liten dotter.

Det är egentligen först mot slutet av filmen som vi blir medvetna om de dramatiska händelser som hon gått igenom. Fram till dess går livet sin gilla gång med vanlig dos av avundsjuka, familjeproblem och glädjestunder. I den tredje akten är då "Julieta" verkligen tar fart. Här börjar pusselbitarna falla på plats, och avslöjar ett tragiskt öde.

Skådespelarna Emma Suaréz och Adriana Ugarte delar på rollen som Julieta vars liv vi följer under cirka 30 år. Övergången från den yngre Ugarte till den äldre Suaréz är en enkel men fantastiskt fin bildlösning. Som om man ville säga att vi alla kunde vara evigt unga om inte livet och dess sorger kom i vägen. Bekymmersrynkor uppstår kanske inte över en natt, men det passar Almodóvars vision och jag köper det. 

Det är som sagt välgjort, välspelat och snyggt men ”Julieta” saknar den där extra kraften. Skådespeleriet är bra, men inte fantastiskt. Visuellt är det intressant, men inget man minns länge. Berättelsen, baserad på noveller av Nobelpristagaren Alice Munro, borde ha fått ett mer gripande manus. 

Men alla som är trötta på tårdrypande Hollywood-melodram eller förutsägbara lyckliga slut - och Pedros mest inbitna fans såklart - kan med fördel boka in en biodejt med ”Julieta” och hitta något att njuta av.
Senaste kommentarer
Sky Keith
En väldigt vacker film. Smått klyschig drama om kvinnor, kärlek och förlust men det otroliga fotot och soundtracket gjorde att den berörde och fascinerade, och stack ut. En riktigt bra bioupplevelse! Betyg 4 av 5.

Veckans populära filmer

Visa fler