Juliet, Naked 2018

Drama Komedi Musik
USA
98 MIN
Engelska
Juliet, Naked poster

Synopsis

Duncan har ett stort intresse i livet: Tucker Crowe och hans musik. All ledig tid ägnas åt en hemsida till idolens ära, trots att det är över 20 år sedan Crowe tystnade. Annie längtar efter barn och familjeliv. Men efter femton år med Duncan börjar hon tvivla. Efter en kritisk recension på en ny version av Crowes mest kända album på hemsidan får Annie kontakt med idolen själv. Det blir inledningen på en förtrolig mailväxling och snart börjar Annie ana orsaken till Crowes långa tystnad.
Ditt betyg
4.0 av 1 användare
Logga in för att se betyg av de du följer

Info

Originaltitel
Juliet, Naked
Biopremiär
12 oktober 2018
Språk
Engelska
Land
USA
Distributör
Scanbox Entertainment
Ålder
Barntillåten
Längd

Recensent

Katarina Emgård

10 oktober 2018 | 10:00

Gitarromantik och småstadsmys

En idyllisk småstad, ett dedikerat fan och en uttråkad flickvän står i fokus för Nick Hornbys roman ”Juliet, Naked” som nu blivit film. En alldeles lagom, helylle romcom för de som kan relatera till konceptet ”man med gitarr”, men inte mycket mer än så.
Jag minns första gången jag såg ”Before Sunrise”. Förälskelsen i Ethan Hawke var lika ögonblicklig som den mellan honom och Julie Delpy. Filmen platsar fortfarande på min topp-10-lista över bästa romantiska dramer. Likaså dansade ”High Fidelity” rakt in i hjärtat med Jack Black och ”Walking on Sunshine”.

Med dessa två färgstarka minnen i bagaget var mina förväntningar på ”Juliet, Naked” höga. Och den börjar bra. En entusiastisk Duncan (Chris O'Dowd) syns upphetsat bjuda in Crowe-curious-typer till sitt chattrum som han tillägnat den relativt okände sångaren och gitarristen Tucker Crowe, spelad av Ethan Hawke. Intresset för detta, enligt Duncan, bortglömda musikgeni börjar gå flickvännen Annie (Rose Byrne) på nerverna.
 
Fenomenet ”mannens intresse dominerar hemmet” är en till synes perfekt premiss för en dramakomedi. Filmen ironiserar uppfriskande över män med skägg i flanellskjorta som fastnat i ett Ryan Adams-90-tal. Och jag fnissar åt igenkänningsfaktorn, men stämningen i filmen är högst ojämn. Den pendlar mellan att vilja vara en ”Once” och typ ”This is 40”.

Rose Byrne och Ethan Hawke har noll kemi trots att de ska stå för filmens romantik. Det märks också alltför väl att Chris O'Dowd kommer från en mer klassisk komedi-bakgrund. Det sublima skådespeleri som krävs för att förmedla Nick Hornbys underfundigheter blir genom Rose och Chris dessvärre mer parodi-artade än vad som fungerar för mig. Ethan Hawke må spela den karaktären han alltid gör, en skön dude, men han känns ändå betydligt mycket mer autentiskt än Rose vars karaktärsgestaltning ibland blir direkt plump. Annies lesbiska lillasyster som alltid syns tråna efter nästa kärleksoffer är dessutom bara ett av alla skämt som känns uttjatade.

De stycken som fungerar bäst är de som tycks direkt hämtade ur boken och det gäller framförallt brevväxlingen mellan Annie och Tucker Crowe. Ibland osar det något ”Du har mail”, men det passar på något vis 90-talsstämningen. Däremot lider berättelsen av en del klyschor som är något svårare att bortse ifrån som barnlängtande kvinnor, lättfotade musiker och storstaden som den ultimata lösningen på all tristess.

Men trots alla dessa brister är den småmysig. Kanske är det den lilla kuststadens som attraherar, för jag kan inte helt värja mig för filmens charm. Och den har sina stunder där den bryter igenom stereotyperna och når en mer seriös nivå. Som när Tucker Crowe visar på ovanlig självinsikt och Annie fattar ett för karaktären otypiskt beslut. Jag njuter dessutom lite av att äntligen någon vågat ge sig på alla dessa flanellskjorte-killar och deras hobbys, men som helhet lider den av alltför många stereotypa och fars-artade inslag.

För att vara en romantisk komedi som handlar om musik är dessutom soundtracket helt sekundärt. Även om tanken, enligt kompositören Nathan Larson, är att den ska vara varken bra eller dålig, bidrar det bara till att förstärka filmens övergripande problem. Att den är alldeles för lagom helylle. Likväl finns det sämre romantiska komedier och den duger gott som lite fredagsmys, särskilt efter ett glas vin.
| 10 oktober 2018 10:00 |
Skriv din recension
Vad tyckte du?
Användarrecensioner
Det finns inga användarrecensioner ännu. Bli först med att recensera Juliet, Naked