Jordens salt – en resa med Sebastião Salgado (2014)

Ditt betyg
Vill ej se
Sett
Ditt betyg
Fotografen Sebastião Salgado har de senaste 40 åren rest över kontinenterna i mänsklighetens föränderliga fotspår. Han har bevittnat några av de mest avgörande händelserna i vår närhistoria; internationella konflikter, svält och utvandring. Nu inleder han ett nytt stort projekt, där han med kameran upptäcker orörda områden, vilda djur och växter, grandiosa landskap. En hyllning till vår planet och dess skönhet.
Visa hela synopsis
Regissör
Visa mer info Dölj mer info

RECENSION: JORDENS SALT – EN RESA MED SEBASTIãO SALGADO

Ett liv genom linsen
Wim Wenders gör film om kompisen och stjärnfotografen Sebastião Salgado och träffar helt rätt. ”Salt of the Earth” är en studie av en livsgärning i bilder och ett facit över människans grymhet på samma gång. Det är sorgset, storslaget och omistligt.
Brasilianske Sebastião Salgado är en tungviktare inom bildjournalistik och fotografi, med över fyrtio års dokumenterade av krishärdar och katastrofscenarion i fler än hundra länder på sitt cv. När han belönas med den ena eller andra utmärkelsen (det svenska Hasselbladspriset fick han redan 1989) brukar angelägenhetsgraden, det sociala engagemanget och den rena estetiken i bilderna framhållas. Han ger dessutom ett oerhört sympatiskt intryck.

Inget av detta betyder per automatik att en dokumentär av långfilmslängd om en svartvit stillbildsfotograf inte kommer att bli långtråkig. Sådana farhågor är rimliga, särskilt om man någon gång har besökt en Salgado-utställning och därmed tror sig ha sett allt som finns att se i ämnet.

När Wim Wenders speaker – det är den gamle tyske filmräven bakom bland annat ”Den amerikanske vännen” som har tagit initiativet till porträttet av Salgado – i inledningen av ”Jordens salt” mumlande filosoferar om det vanskliga i att fånga en fotograf på film, börjar också varningsklockorna att ringa. Lyckligtvis blir de snabbt resolut tystade av en dokumentär som förtjänar precis alla lovord den har fått och många till. Fick jag bara välja ett så ligger ”hypnotisk” nära till hands. Den nu sjuttioårige Salgados tillbakablickar på ett liv som har vigts åt resande och fotograferande rymmer så många känslor och perspektiv att ett möjligt känslomässigt utmattningssyndrom hos publiken är den enda negativa aspekten i hela sammanhanget. Det är en risk som är värd att ta. 

Wenders delar regiansvaret med Sebastião Salgados son Julian Ribiero Salgado, som i vuxen ålder beslöt sig för att närma sig den pappa som varit frånvarande hela hans uppväxt genom att själv fotografera farsgubben på några av hans otaliga expeditioner. Julian och Wenders turas sömlöst hand om att agera speakerröst till ett manus som är föredömligt avvägt i sin sparsamhet och aldrig blir pladdrigt eller sentimentalt. 

Mästerfotografen själv framstår som en vis och eftertänksam man med något plågat över röst och anlete; efter mer än tre decenniers intensivt umgänge med det värsta av människans elände, Rwanda -94, svältkatastrofer och koleraepidemier, inbördeskrig, gick någonting sönder inom den åldrade fotografen. Han hade tjänstgjort som förstahandsvittne till människans kapacitet för ondska så länge att minsta spillra av hopp för artens framtid var utraderad.

Tillsammans med sin hustru Lélia Wanick Salgado (som genom hela Salgados karriär delat arbetet med fotoböcker och utställningar) vände han tillbaka till sin hemby för att istället odla upp ny regnskog på och runt den barndomsgård som hade förfallit och torkat ut till en öken. 

Makarna Salgados miljöengagemang är ett av flera uttryck för fotografens nyvunna intresse för naturen. Det fick räcka med mänskliga konflikter. Ett gigantiskt fotoprojekt som sträckte sig över åtta år och ett trettiotal länder fick namnet ”Genesis” – här dokumenterar Salgado ursprungsbefolkningar, djur och platser som än så länge är orörda av den moderna civilisationen, ovetandes om att den sannolikt kommer att bli deras framtida död.

Det är oerhört berikande att följa processen bakom för den som har sett utställningen på Fotografiska under det senaste året. 

Men ”Jordens salt” kräver varken förkunskaper om Sebastião Salgados arbete, eller Wim Wenders, eller för den delen ett intresse för fotografi överhuvudtaget. Allt som är nödvändigt för att bli berikad, förfasad, nedstämd och lyrisk av och över den enorma bildkatalogen är ett par ögon att se med. De kommer att förbli öppna.

Veckans populära filmer

Visa fler