Jarhead (2005)

Sommaren 1990 invaderar en arg Saddam lilla grannlandet Kuwait. USA och andra länder skickar enorma mängder av militärt material till Saudiarabien för att hjälpa dem att skydda sig mot ett eventuellt anfall från Iraks sida, men också för att i ett allierat land kunna bygga upp sina militärbaser utan problem.

Det tar över fem månader innan de allierade, ledda av USA, går till attack. För de amerikanska trupperna på plats blir det en olidligt lång väntan i heta ökenlandskap, där ovisshet och frustration är bara förnamnet.

En av dessa soldater gav för några år sen ut en bok om sina tankar och upplevelser under tiden Operation Ökensköld pågick. Anthony Swoffords historia är inte om krig, eller emot krig. Den berättar om en soldat och hans personliga erfarenheter av kriget, eller snarare den långa väntan på det. När han som 20-åring lämnar ett trasigt familjeliv bakom sig för att bli soldat är det inte så mycket för landets skull utan för sin egen – för att bli någon. Bli ihågkommen, känd, kanske en hjälte. Han och hans trupp tränas stenhårt till att bli krigsmaskiner, men väl framme i Saudiarabien får de vakta oljefält i vad som verkar vara evigheter. Där mäns mod mäts i antalet dödade, kliar det i avtryckarfingret hos de flesta. Det är ett sjukt ställe att vara på, men å andra sidan, det är krig.

"Jarhead" är en väldigt medioker film, som saknar det lilla extra som behövs för att fånga mitt intresse. Skådespelarna sköter sig men de håller tillbaka en aning. Gyllenhaal som får fantastiska möjligheter att spela ut hela sitt register tar tillvara på chansen när det gäller att spela frustrerad (ett svårt konststycke) samt arg (de blodådrorna i pannan är inte att leka med!), men den känslige killen under den hårda ytan, han som talar om rädsla, kommer aldrig riktigt fram. Gravt överskattade Peter Sarsgaard håller fast vid de några få ansiktsuttryck han känner till, och Oscarsbelönade Jamie Foxx gör en alldeles stereotyp sergeant vars jobb det är att styra och ställa bland sina underordnade (dock är det inte han som får nöjet att skrika och nedvärdera dem, det sköts av en annan).

Filmen känns emellanåt ibland lika tom som ett jarhead – en serie komiska, tragiska eller till och med hemska scener levereras på löpande band, alltsammans snyggt förpackat men utan egentligt budskap. Vår outtröttlige berättare och guide i den heta öknen, Swoff, är varken kritisk mot kriget, Saddam, Bush den äldre eller hur han och hans vänner behandlas. Jag undrar ofta vad som egentligen pågår där uppe i hjärnkontoret – kan det verkligen vara lika tomt som han påstår?

Det enda jag kan ge beröm för är det coola musikvalet, och den avslappnade humorn som emellanåt kastas in för att lätta upp stämningen. Humor är som bekant viktigt även i svåra situationer, kanske rentav nödvändigt för de här grabbarna för att hindra dem att bli knäppa ute i öknen, och det gör också att filmen sticker ut från liknande i genren. Det här är vanliga amerikanska grabbar som kastats i helvetets väntrum, men de vet vad man gör när man får tråkigt – fixar party.

En varning utfärdas; det här är en utomordentligt grabbig film. Det osar testosteron i de kamouflagegröna tälten, sexanspelningarna duggar tätt och överträffas endast av antalet svordomar. Jag kanske generaliserar, men jag tror få tjejer hittar något intressant här (förutom Gyllenhaals vältränade häck som han mer än gärna visar upp).