Jane Eyre (2011)

Ditt betyg
Vill ej se
Sett
Ditt betyg
Efter att ha vuxit upp på ett barnhem hamnar Jane Eyre som guvernant hos den mystiske Mr. Rochester. På hans isolerade egendom Thornfield fascineras hon av den tungsinte ägaren som snart har vunnit hennes hjärta. Men allt är inte som det ser ut att vara. Här döljer sig mörka hemligheter och det viskas om sedan länge begravda svek. För att Jane ska kunna finna lyckan hos sin älskade krävs all hennes viljestyrka, allt hennes mod – och inte minst en brinnande kärlek.
Visa hela synopsis
Visa mer info Dölj mer info

RECENSION: JANE EYRE

Stora ord, tomma känslor
Vem som kände behov av tjugonde filmatisering av Charlotte Brontës klassiska 1800-talsroman kan man fråga sig men här är den i vilket fall. Mia Wasikowska och Michael Fassbender är ett stiligt par men den svulstiga kärlekshistorien erbjuder fler tomma ord än känslor.

Jane Eyre (Wasikowska) rusar förtvivlat genom den engelska landsbygden. Det regnar, hon gråter och skitar ner sin eleganta rock när hon sjunker ner i gyttjan. Väldigt dramatiskt. När hon tas om hand av några vänliga syskon får vi se hennes tragiska historia i återblickar. Hur hon som upprorisk flicka adopterad av sin elaka faster vägras kärlek och istället förskjuts av sina släktingar som skickar henne på Flickskola från Helvetet. Hon hamnar så småningom som guvernant på en maffig herrgård där hon blir privatlärare till en fransk flicka. Snart uppstår heta känslor mellan Jane och husets herre, Mr. Rochester (Fassbender) som – naturligtvis – har en chockerande hemlighet i bakfickan.

Wasikowska, som var en tämligen blek ”Alice i Underlandet” men utmärkt som tonårsdottern i ”The Kids Are All Right”, har inga problem med den här typen av huvudroll där hennes lite envist tillbakadragna och stela utstrålning passar tidsperioden som handen i handsken. Fassbender funkar bra han med även om rollen är illa skriven. 

Problemet är dock att upplägget med dessa två olika typer som trevande faller för varandra känns mer än igen från andra kostymdramer och storyns utveckling stressas fram på ett sätt som får trovärdigheten att lida.

Mycket tid läggs på Janes bakgrundshistoria och uppväxt. När sedan kärlekssagan ska börja går Rochester i några få scener från att vara en känslokall skitstövel till att drömmande börja svamla om ”kärlek” och ”begär”. Dialogen hoppar också, från ofta ganska lökigt, gammeldags 1800-talssnack till mer inställsamt modernt tugg som när Jane lite smygfeministiskt vräker ur sig att hon är ”en kvinna, inte en maskin”. Tvisterna i handlingen läggs fram med vaga, energilösa gester som om inget är av större betydelse och Janes gråtmilda uppenbarelse ska vara nog för att vi ska bry oss. Det är stora ord men tomt på känslor.

Den fega upplösningen är av sorten ”vi hade ett bättre slut men fick ändra efter testvisningar/producentkrav, etc.”. Och att slänga in Judi Dench gör inte en automatiskt bra kostymfilm, särskilt när hon spelar en otacksam stereotyp som den äldre, förstående mentorn med de visa orden. Även brittiska toppskådisar som Jamie Bell och Sally Hawkins (”Happy-Go-Lucky”) är skamlöst bortkastade.

Romantiker och fans av stelopererade kostymdramer med klassiska, förbjudna kärlekshistorier kan möjligtvis uppskatta den här. Men andra, speciellt litteraturälskarna, lär inte hitta mycket känslor i den här snabbglömda klassikerförsöket.

Det finns inga användarrecensioner ännu. Skriv den första!
VISA FLER EXTERNA RECENSIONER +
Senaste kommentarer
Hedda89
Sedd för andra gången höjs trean till en fyra. Filmen lyckas förmedla Brontës berättelse (utan jämförelse med tidigare filmversioner). Förutom det visuellt enastående fotot i varje filmruta porträtteras karaktärerna på ett oerhört vackert sätt. Finstämmigt, starkt och mångbottnat. Samhällets förväntningar. Kampen i att vara kvinna. Kampen i att vara man. Moll är filmens grundton med stort fokus att förmedla samtligas försök att undkomma ensamheten. Undkomma sig själv. Är det ens möjligt, verkar filmen vilja fråga tittarna.

Kommentar till skribenten i recensionen ovan är att Rochester i mina ögon inte alls uppfattades som kall. Dock cynisk och sorgesam. Rädd och vaktande. Det enda lökiga med dialogen är att den har många lager, om man är mottaglig för att skala av dessa. Jag reagerade på att vissa repliker var feministiska, vilket också var väntat. Oväntat var dock den andra vinklingen att det också fanns hinder i egenskap av att vara man  kontra dåvarande samhällsnormer.
Wugllabang
Platt, tråkig, och ointressant. Jane Eyres karaktär är verkligen totalt intetsägande och anonym, och storyn känns extremt tom och uddlös. Svag tvåa.
12411-0
Håller inte heller med recensenten. Detta är en av de bättre filmatiseringarna av de 11 jag har sett. Min favorit är dock BBCs miniserie från 1973 med Sorcha Cusack och Michael Jayston i huvudrollerna. À propos recensentens exempel på "inställsamt modernt tugg" så vill jag stillsamt peka på ett citat från originalromanens kapitel 13:  "Do you think I am an automaton? -- a machine without feelings?". M.a.o. är detta inte ett modernt påhitt av manusförfattaren utan är direkt kopplat till det Charlotte Brontë skrev.
Visa fler (8)

Veckans populära filmer

Visa fler