Jag saknar dig 2011

Drama
Sverige
125 MIN
Svenska
Jag saknar dig poster

Synopsis

Tina och Cilla är mitt i tonårens sökande efter en vuxenidentitet. De är enäggstvillingar men helt olika. Tina bryr sig mest om smink och blir kär i en ny kille varje vecka. Cilla upplevs som udda för hon bryr sig inte alls om ytligheter. Hon är regissör i en teatergrupp som ska spela in pengar till svältande barn. På mammans födelsedag dör Cilla i en olycka. Nu är det som om Tinas halva jag försvinner. Vi följer Tinas kamp för att överleva, för att inte dö i sin förtvivlan. Baserad på Peter Pohls och Kinna Gieths Augustpris-vinnande roman.
Ditt betyg
2.8 av 347 användare
Logga in för att se betyg av de du följer
Logga in så gissar vi ditt betyg

Info

Originaltitel
Jag saknar dig
Biopremiär
19 augusti 2011
DVD-premiär
11 januari 2012
Språk
Svenska
Land
Sverige
Distributör
Nordisk Film
Ålder
11 år
Längd

Recensent

Andreas Samuelson

17 augusti 2011 | 00:45

Ojämnt men gripande

Det är alltid tveksamt när vuxna ska göra ungdomsfilm, speciellt svensk sådan men Anders Grönros har lyckats förut och visst svider tonårsångesten till även här även om det är extremt ojämnt.

Tina och Cilla (nykomlingarna Erika och Hanna Midfjäll) är enäggstvillingar på väg att fylla 15 och hormonerna går på högvarv. De är så olika man kan bli; Tina är den populära som lägger alla tankar på smink och killar medan Cilla är den udda feministen som engagerar sig i teater och välgörenhet. På mammans födelsedag sker en tragisk olycka och att växa upp som tonåring blir plötsligt svårare och tyngre än vanligt...

Filmen bygger på Peter Pohls prisbelönade bok "Jag saknar dig, jag saknar dig" och har nu filmatiserats av regissören bakom "Agnes Cecilia" och "Glasblåsarnas barn". Grönros gör en film ungefär var tionde år så man vet att det finns en stark tanke bakom det. Och starkt är det. Liksom de två huvudkaraktärerna själva så känns det nästan som om filmen ibland är på väg att spricka av bubblande, frustrerade känslor.

Att skildra tonårig sorg och ensamhet är ingen lätt uppgift, och det kan lätt bli orealistiskt pajigt eller omotiverat mörkt och deprimerande. Här lägger man istället allt krut på de okontrollerade hormonerna, humörsvängningarna och rebelliska utbrotten. Cilla och framför allt Tina är gapiga, kaxiga och självcentrerade tjejer med skinn på näsan men känsliga själar - precis som tonårstjejer faktiskt är. Syskonen Midfjäll har en tendens att stundtals spela över och skulle möjligtvis gynnas av skådespelarlektioner men de har en enorm glöd och utstrålning som absolut återspeglas på vita duken.

I biroller återfinns flera pålitliga namn även om flera, särskilt de vuxna, målas upp som rätt ensidiga och främmande karaktärer. Om det är Grönros sätt att skildra dem ur barnens perspektiv blir det rätt otydligt. Men Thomas Hanzon visar som alltid upp en fin kombination av pondus och känslighet som flickornas pappa medan Tom Ljungman ("Patrik 1,5") fortsätter att etablera sig som duktig ungdomsskådespelare, även om hans kärlekshistoria med Tina inte träffar helt rätt. Att man sedan slänger in Måns Herngren i en dråplig parodi på sig själv och Ola Rapace som världens kralligaste skolkurator är kanske att utmana ödet rent trovärdighetsmässigt.

Det är knappast en helgjuten film. Den är alldeles för lång med många dramatiska scener som egentligen inte leder någonvart. Upplägget med den ytliga tjejen som ska växa upp och lära sig att uppskatta livet känns knappast som en fräsch idé. Men känslorna finns där. Det är starkt, modigt och ofta gripande. Som vanligt inom film (inte bara svensk) så är manuset ett stort problem men till skillnad från till exempel polisfilmer och romantiska komedier så känner man i alla fall något.

| 17 augusti 2011 00:45 |