Jackie (2016)

Ditt betyg
Vill ej se
Sett
Ditt betyg
Jackie släpper in oss i sin värld dagarna som följde efter mordet på hennes make och USA:s president John F. Kennedy. Känd för sin extraordinära dignitet och värdighet får vi ta del av ett psykologiskt porträtt av rikets första dam, den ikoniska Jacquelin Bouvier Kennedy, och hennes kamp att bevara arvet efter sin make.
Visa hela synopsis
Visa mer info Dölj mer info

RECENSION: JACKIE

Natalie Portman bär medioker film
Oscarjuryns checklista: Biografisk film? Check. En ikonisk huvudperson? Check. Ett nationellt trauma? Dubbelcheck. Men trots att ”Jackie” nästan ber på sina bara knän om nomineringar är Natalie Portman det enda minnesvärda i denna film.
Jackie Kennedys liv förändras på det mest dramatiska sätt den 22 november 1963. Under en resa i Texas skjuts hennes man John F. Kennedy ihjäl när de åker genom staden i en öppen bil. Han dör omedelbart, men hans blod och hjärnsubstans flyter ut över hennes rosa Chaneldräkt. ”Jackie” följer Jackie Kennedy under mordet och några dagar därefter, då hon trots sin sorg försöker trösta sina barn, återfå sin tro och definiera sin mans politiska arv.

Filmen är ett psykologiskt porträtt av en av USA:s mest ikoniska första damer i en av 1900-talets mest sensationella händelser. När ”Jackie” är som bäst är den en studie av chock och sorg, men när den är som sämst blir den emotionellt manipulerande. Musiken blir allt för påträngande, det är nästan som att den skriker ”MÄRKER DU INTE HUR SORGLIGT DET HÄR ÄR?” i mitt öra. 

Det är inget sammanträffande att ”Jackie” utkommer mitt i den så kallade Oscarssäsongen. Den innehåller flera ingredienser juryn brukar uppskatta. En biografisk film? Check. En ikonisk huvudperson? Check. Ett nationellt trauma? Dubbelcheck.  Och visst känns filmen som ett Oscarsbete. Regissören Pablo Larraín har vunnit flera prestigefyllda pris (bland annat i Cannes och vid Berlins filmfestival), och hans ”No” nominerades till en Oscar för Bästa icke-engelskspråkiga film 2013.

”Jackie” påminner en hel del om ”The Queen” där Helen Mirren porträtterade Englands drottning tiden efter prinsessan Dianas död. Filmerna hanterar samma ämne: en välkänd, upphöjd kvinna som försöker att hantera en privat, personlig sorg av ett dödsfall som är en nationell angelägenhet.  ”The Queen” har fördelarna av en bättre skriven dialog och att utspela sig från flera olika synvinklar. I ”Jackie” där vi ser allt ur Jackie Kennedys perspektiv. 

Det verkar givet att Natalie Portman ska få sin tredje Oscarsnominering med ”Jackie”. Hon är filmens stora behållning. Det finns inte någon större fysik likhet mellan henne och Kennedy, men Portman har fått till hennes svala vänlighet och distinkta röst. Men trots omständigheterna kring makens dödsfall och ett trovärdigt porträtt av en människa i chock, och trots det väldigt närgångna fotot som framhäver både blodstänk, gråtens förvridna ansikte, tårar och snor (herregud vad Portman kan gråta!), känns det som om ”Jackie” domineras av den offentliga bilden av Jackie Kennedy. Drottning Elizabeth II är inte känd som världens mest öppna och ohämmade individ heller, men i Helen Mirrens gestalt fick vi ändå en bild av hennes personlighet - eller åtminstone av vem hon kan tänkas vara som person.

Aldrig släpps vi tätt inpå Portmans Jackie Kennedy. Scenerna där hon berättar för sina barn vad som hänt borde vara filmens mänskligaste och sorgligaste, men är istället filmens stelaste. 

”Jackie” har lysande stunder, men mer än något annat är den kompetent. Kompetent regisserad, kompetent skådespelad, kompetent filmad. Bilden av 60-talet är kompetent (även om det retade mig att de inte riktigt fått till Kennedys ikoniska frisyr.)

Kanske är det jag som är kall, men hur påträngande musiken än blev kunde jag inte uppnå det känsloläge filmen förväntade sig av mig. I slutändan är det största problem med ”Jackie” att alla som varit involverade i filmen verkar se henne som en symbol snarare än en person.
PINSAMT DÅLIG ATT ENS BLI NOMINERAD!!!
Vi dyker rätt ner i kaoset efter att hennes man President Kennedy blivit skjuten och kvar är den vackra men förkrossade första damen Jacqueline Kennedy, som ska försöka gå vidare med stolt rygg trots att alla runt henne börjar förbereda för att kasta ut henne ur vita huset så den nya president familjen kan flytta in, innan hennes man ens hunnit kallna.... En annorlunda approach och ingång än vad vi är vana att se både Jackie och Kennedy familjen, mörkare, råare och självklart mer sorgsen, då det inte är dem klassiska glada familjebilderna vi får se, utan nerblodade dräkter med hjärnsplitter. Men trots ett tappert försök når inte Natalie Portman fram denna gång, jag tycker det är så tråkigt och typiskt att så fort det görs en film om en verklig person, ja då ska man direkt Oscarsnomninera skådespelaren utan att dem ens är förtjänta av den??!! Natalie Portman spelade tusen gånger bättre i Black Swan och förtjänar inte på långa vägar att ens få en nominering för sin insats i denna film, att läspa lite grann och prata i en sexy-Marilyn-Monroe-röst är knappast något säreget eller speciellt svårt som direkt måste hyllas med en Oscarsnominering!! Skärpning USA, man ska inte få massa pluspoäng bara för att man spelar en verklig person, OM man inte gör det på ett så övertygande sätt att man självklart då förtjänar det! Nej, det blev lite för mycket desperation och ögontjäneri till att rycka en Oscar att jag mest satt med en dålig bismak i munnen, så nej betyget blir en 2a och ingen Oscarsnomninering från mig!! Cast:Natalie Portman, Peter Sarsgaard, Greta Gerwig mfl... AA
VISA FLER EXTERNA RECENSIONER +
Senaste kommentarer
mickemetal
En otroligt seg film med usel dialog som berättar inget vi alla redan vet. Natalie Portman är dessutom INTE Jackie Kennedy hur mycket hon försöker och filmen är långa stunder inget annat än ren amerikansk klyschig propaganda. Den enda behållningen är det otroligt vackra fotot som räddar filmen från ren katastrof. Betyget pendlar mellan ettan och en mycket svag tvåa.
Filmfadern
Jag tycker den här filmen var riktigt bra! Den har växt rejält sedan jag såg världspremiären på Venedig filmfestival. Håller inte riktigt med recensenten, främst när det kommer till åsikten kring musiken. Jag tycker att musiken tillsammans med ett fantastiskt nära och intimt bildspråk gör hela filmen. Känslan. Stämningen. Jag blir helt trollbunden. Natalie Portman är fantastisk. Sen tycker jag kostymen och scenografin är spot on, känns värdigt tidsenligt. Synd att inget nämns om hur Pablo Larrain arbetat mästerligt med gammalt  arkivmaterial, som han ofta gör i sina filmer. Ett exempel är när Natalie Portman sitter i en bil, kameran är placerad utanför fönsterrutan, och vi ser spegelreflektionen av människor som står och kollar på. Så. Jäkla. Snyggt. Jag tycker Jackie är en fantastisk stark film som ni absolut inte får missa!
Penny Lane
Den senaste trailern var ruggigt bra! Har höga förväntningar.

Veckans populära filmer

Visa fler