Invictus - De oövervinneliga (2009)

Många bra filmer idag omtalas för sina ovanliga grepp, absurda humor eller storartade effekter. Därför hajar man nästan till när man ser en kvalitetsfilm gjord på det där klassiskt gedigna sättet. Det är faktiskt skönt att för en gångs skull bara få njuta av en rörande historia som berättas utan en massa krusiduller.

Av någon anledning har Hollywood hittills inte tagit sig an Nelson Mandela i något större projekt och när Eastwood nu gör det väljer han att bygga filmen på journalisten John Carlins bok "The Enemy - Nelson Mandela and the Game that Made a Nation". Det är nog många som inte känner till att Sydafrikas rugbylag "The Springboks" spelade en stor roll i enandet av landet och det är förstås ett smart beslut att koncentrera filmen kring en detalj istället för att göra den till någon slags Mandela-biografi.

Springboks var en riktig rasistsymbol. Det var inte bara de sydafrikanska spelarna som var vita utan landet tillät inte heller bland annat den stora rivalen Nya Zeeland att ha med sina maoriska spelare i matcherna. Mandela valde tidigt att, till mångas förvåning, stötta laget istället för att motarbeta dem, något som förstås visade sig bli en viktig del i att vinna även de vitas respekt och på så sätt kunna ena landet - åtminstone att få en stor del av befolkningen att stå bakom ett och samma lag inför 1995 års rugby-VM som anordnades av just Sydafrika.

Filmen börjar med att Mandela släpps efter 27 år i fängelse den 11 februari 1990. Ett montage av nyhetsbilder från de kommande åren leder fram till hans första dag som president drygt fyra år senare. Rasproblemen är förstås långt ifrån över, något som visas genom att många ur den vita personalen lämnar sina jobb hellre än att arbeta för en svart president.

Genom andra små detaljer, som att Mandelas svarta livvakter helt plötsligt måsta börja samarbeta med den vita säkerhetspolisen, samma personer som tidigare jagat och fängslat dem, får vi en inblick i stämningen i landet och vad den nya presidenten hade att arbeta mot. Det var ingen liten utmaning och den enorma förmåga att förlåta och välja den väg som är bäst för hela landet istället för att kräva hämnd är det som visar vilken enorm kapacitet han hade som ledare och hur välförtjänt han var av Nobels Fredspris som han fick 1993.

Det är förstås det här som även utgör filmens starkaste ögonblick och som Mandela är Morgan Freeman ett självklart val. Hans lugna stämma känns betryggande och övertygande i rollen som enande landsfader. Matt Damon spelar rugbylagets kapten Francois Pienaar och även han gör ett bra jobb med accent och allt även om hans karaktär har en något underställd roll med mindre spelyta än Damon annars är van vid.

Men vi får åtminstone följa hans resa från det rasistiska snacket hemma med pappan när Mandela blir vald, via hans inbjudan till presidenten för att prata rugbylagets framtid, till hur han slutligen försöker övertyga resten av spelarna om att rugbyn nu är mer än en sport - det har blivit en viktig landssymbol.

Filmen är fylld av många fina, små scener som inte lämnar någon oberörd - som när det nästan helt vita rugbylaget åker ut för att lära de svarta småkillarna i "township"-områdena att spela eller när vi får se insidan av Mandelas cell och ännu mer inser hans storhet i att kunna gå vidare efter något sådant. Det kan vara en svår balansgång att iscensätta såna här ögonblick utan att ta steget över till det sentimentala, men jag tycker att Eastwood lyckas. Kanske har det att göra med att den historiska verkligheten faktiskt berättigar till att framkalla såna här känslor.

Själv är jag annars riktigt svag både för civilrättsliga orättvisor som apartheidsystemet är ett extremt exempel på, och för stora avgörande sportevent där gränsen mellan förlustens tårar och vinstens extas avgörs av enbart sekunder. "Invictus" är därför som gjord för att spela på alla mina strängar och jag kan inte annat än känna vördnad inför resultatet.