Immortals 2011

Action Krig Fantasy
USA
105 MIN
Engelska
Immortals poster

Synopsis

Efter att de grekiska krigarna vunnit över Titanerna, dyker ett nytt hot upp. Med enorm kraft, deklarerar Kung Hyperon krig mot hela mänskligheten. Med sin blodtörstiga och vansinniga armé söker Hyperion genom Grekland efter den legendariske Epirus båge, ett vapen med obeskrivlig kraft. Om vapnet hamnar i kungens ägo, kan det förgöra hela mänskligheten, till och med förinta gudarna. Bonden Theseus kliver nu fram som deras enda hopp.
Ditt betyg
2.5 av 444 användare
Logga in för att se betyg av de du följer

Recensent

Fredrik Adolvsson

8 november 2011 | 17:12

Som en målning, fast snabbare

Mitt och, vågar jag ta för givet, många andras första möte med regissören Tarsem Singh var "The Cell", en vacker men slutligen otillfredsställande fantasi-thriller med Jennifer Lopez. På elva år och två filmer har han kommit en jävla bit.

Singhs andra, "The Fall", har jag tyvärr inte sett. Ännu. Däremot har den hyllats av vänner och bekanta till den grad att jag misstänker det egentligen tog mindre än ett årtionde för mannen att hitta rätt.

"Immortals" återberättar, fritt förstås, den klassiska grekiska myten (eller åtminstone delvis) om Theseus, en vanlig dödlig bondeson, som guden Zeus har sett något alldeles speciellt i. När kung Hyperion ger sig ut i krig mot mänskligheten, på jakt efter ett massförstörelsevapen en enda man kan använda med två händer, hamnar Theseus i hans väg och dras motvilligt in i kampen mot den hänsynslöse konungen.

Det är väldigt lätt för tankarna att dras till “300”, Zack Snyders filmatisering av Frank Millers stiliserade serietidning, när de härstammar från samma del av världen och historien, och använder sig av liknande teknologi. “Immortals” gör dock sin grej utan att vara lika övedriven. Eller egentligen överdriven alls. Trots målade bakgrunder (målade i CGI, förstås), övervåld, blod och ett gäng slow motion-scener, känns det ändå grundat i någon slags verklighet. En mytologisk, fantasifull, verklighet, men ändå. Tack vare, tolkar jag det till, Tarsem Singhs talang och hans mål att göra en actionfilm som om den var målad på renässansen.

Och Singhs talang kommer också fram när vi ser att han inte bara lägger energi på ytan, vilket hade varit lätt, vilket hade varit vanligt. Nu är det kanske inget djup att tala om, eller viktiga budskap att spendera långa filmvetenskapliga sessioner med, men det är ett genomtänkt manus som respekterar mytologin utan att vara bunden vid den (jag såg filmen med en vän som är något av en nörd på området, hon lät väldigt nöjd med hur det presenterades, och jag väljer att tro hennes ord där), och som presenteras av en grupp stabila skådespelare. Veteranen John Hurt som den gamle mannen, alltid en fröjd att se. Henry Cavill som Theseus, ett nytt ansikte för mig, imponerar med sin pondus och jag har inga problem att se honom göra titelkaraktären när tidigare nämnde Zack Snyder nu gör “Superman: Man of Steel”.

Fast bäst av alla, klart och tydligt, är Mickey Rourke. Han agerar en magnifik Hyperion, regal och brutal och helt utan nåd.

Regal och brutal. Nu när jag tänker på det; en passande beskrivning för hela äventyret.

| 8 november 2011 17:12 |