Igelkotten (2009)

Ditt betyg
Vill ej se
Sett
Ditt betyg
Madame Michel är en 54-årig portvakt i en småborgerlig fastighet som beskriver sig själv som ”änka, kortväxt, ful och småfet”. Hennes enda lycka är att öppna dörren till rummet längst in, där hon kan fly bort i sin värld av böcker.

I fastigheten bor även Paloma, en brådmogen och livstrött 12-åring, som varje vaken stund filmar allt hon ser med sin videokamera. På sin trettonde födelsedag tänker hon begå självmord. Videofilmerna ska bli hennes domslut över sin stund på jorden.

När en japansk herre i sextioårsåldern flyttar in i huset blirhan en länk mellan de båda kvinnorna och vänskapen mellan de tre börjar trevande att växa. Men dagen för Palomas 13-årsdag närmar sig…
Visa hela synopsis
Visa mer info Dölj mer info

RECENSION: IGELKOTTEN

En saga i all enkelhet
"Igelkotten" är baserad på den hyllade franska romanen "Igelkottens elegans". Elegans är också ett passande ord för den här lilla fina filmen som tyvärr och typiskt nog inte kommer få den spridning den förtjänar. Jag har en känsla av att den skulle kunna göra världen till en aningen bättre plats.

Platsen för skådespelet är ett hus i Frankrike, med lägenheter för rika människor. Där arbetar portvakten Renée. Hon är gammal och ful, enligt henne själv och andra, och verkar avsky det mesta förutom sitt speciella rum som hon gillar att fly till, ett rum fyllt av böcker. I en av lägenheterna bor Paloma, en  intelligent, uttråkad, 11-årig flicka som tänker ta livet av sig på sin tolfte födelsedag som är väldigt snart. När en japansk gentleman flyttar in en av lägenheterna korsas hans väg med båda kvinnornas, och kanske blir något liv bättre för den sakens skull.

Filmens titel syftar till madame Renée Michel, portvakten, och att hon precis som igelkotten må ha ett taggigt, oregergligt yttre, men ändå kan vara förfinad och öm inuti. Förfinat är även agerandet, makalöst bra, Renée spelas av Josiane Balasko som har en över 30 år lång karriär bakom sig och som jag (föga förvånande, kanske, eftersom hon har hållit sig till sitt eget lands vita dukar) inte hört talas om förrän nu. Det är synd och jag önskar inte för första gången att det fanns mer tid att hålla koll på all världens filmproduktion.

Hon står förstås inte för den enda insatsen värd att hyllas, övriga ensemble skiner likväl, och Garance le Guillermics Paloma må ha stereotypiska drag, det är väl något över den här lillgammelheten hon dras med, men jag tänker dra till med en av mina återkommande fraser; det fungerar. Det är trots allt den karaktären, och jag blir ordentligt förtjust när Paloma verkligen tänder till, när hon vid ett par tillfällen tillåts bryta ur sin lugna tystnad och sätter vuxna på plats.

Jag noterar att det här är regissören och manusförfattaren Mona Achaches debutfilm, vilket överraskar mig en aning. Som madame Michels inre är filmen förfinad, förpackad på ett stilsäkert sätt som jag förväntat mig kommer från, förutom talang, flera filmers erfarenhet. Å andra sidan har "Igelkotten" uppfinningsrikedom och lösningar som man sällan ser hos de erfarna, det finns ett mod i detaljer. Snygga övergångar och inslag av animationer, uttryck för Palomas egen fantasi och kreativitet, som är en viktig men aldrig stor del av filmen, som finns där utan att ta över, och som aldrig - trots eller på grund av sin tillbakadragna tillvaro - aldrig känns felplacerade. Det ger "Igelkotten" en smak av saga, en modern saga, och det sker naturligt.

Boken som ligger till grund för filmen skrevs av Muriel Barbery, i grunden filosofilärare. Det överraskar inte. "Igelkotten" (filmen åtminstone, jag har inte läst förlagan) är måhända inte subtil men har en del tänkvärt att säga. Både budskapet och leveransen är väl värt att lyssna på och ta till sig.

Det finns inga användarrecensioner ännu. Skriv den första!
VISA FLER EXTERNA RECENSIONER +
Senaste kommentarer
Knaggebagge
Får tacka min franska för att ha visat mig två högkvalitativa filmer! Först Amelie från Montmartre och nu den här. En väldigt charmig och välgjord film som, enligt mig och trots det tunga ämnet, inte direkt är sorglig. Om man inte menar slutet då. Skådespelarna är alla väldigt duktiga, den lilla Garance Le Guillermic (Paloma) också, även om hon som recensenten skriver kan vara lite stereotyp ibland. Vad jag däremot älskar med filmen är dess underliggande budskap - det är bland det vackraste jag sett på mycket länge.
Stark 4/5.
användaren borttagen
Älskar fransk film! Det är bara någonting med den franska kulturen och mentaliteten hos franska regissörer som verkligen binder mig.
5766
Första gången jag tycker filmen är bättre än boken.

Veckans populära filmer

Visa fler