I, Robot 2004

Platsen är Chicago och året 2035. Det är en värld där människoliknande robotar flitigt används som hushållshjälp. De går ut med din hund, lagar din mat, de gullar säkert till och med med din fru när du inte orkar. Som grunden i varje robots programmering finns tre lagar, som hindrar dem från att skada människor. När en viktig utvecklare på Amerikas största robotfabrik hittas mördad tror alla att det handlar om självmord, men polisen Del Spooney misstänker att en robot står bakom dödsfallet. Del är extremt skeptisk mot den tekniska utvecklingen, inte minst de robotar som snart finns i varje mans hem. Och det med all rätt…

”I, Robot” är löst baserad på en serie böcker av sci-fi-författaren Isaac Asimov. Robotlagarna känner du kanske igen från en annan filmatisering, dramat ”200-årsmannen” med Robin Williams. I ”I, Robot” har en annan lustigkurre huvudrollen, nämligen Will Smith. Jag är lite nyfiken på om Smith någonsin kan göra en seriös roll? Har inget emot honom annars, men Spooneys så kallade humor är inget vidare. Inte ens någon i filmen tycker han är rolig, och desto mindre publiken. Utöver det sköter han sig bra som actionhjälte, när han springer runt i sina antika skor (Converse All-Star, modell 2004 – pinsam produktplacering, någon?) och en puffra i handen, och leker Linda Hamilton med mordiska robotar.

”I, Robot” bjuder på enkelt och pedagogiskt upplagd action utan onödiga tillsatser. De goda robotarna är lätta att skilja från de onda, tack vare att de onda lyser det ilsket rött om. Som ljussvärden i ”Star Wars”, ni vet. Lite fler intriger och överraskningar i manuset skulle säkert inte skada. Däremot är jag tacksam över att man avstått från att försöka para ihop Smith och motspelerskan Bridget Moynahan i fåniga kärleksscener, som i så många andra filmer av den här sorten.

Specialeffekterna är välgjorda och trovärdiga, med endast ett undantag. I alla de scener där bakgrunden byts ut mot en dataanimerad, är det tydligt suddigt kring skådespelarna, speciellt vid håret. Jag blir lite konfunderad när man, med all ny teknik som användes för att skapa filmens effekter, misslyckas med just gamla hederliga bluescreen-scener. I övrigt är filmen snyggt förpackad, med tuff musik och inte minst en och annan hysterisk kameraflygning som får ”Matrix” bullettime-teknik att blekna (och ger troligen en och annan i publiken yrsel, men va f-n, it works for me!).

Älskar du bra action och schyssta effekter, och har redan sett ”Spider-Man 2”, ja då är ”I, Robot” det nästa självklara filmvalet för dig denna sommar. Det är inte lika bra som ”Minority Report” eller ”A.I.”, men inte heller lika kasst som ”Paycheck”. En snygg och grymt underhållande actionfilm, vilket räcker utmärkt.