I lodjurets timma (2013)

Ditt betyg
Vill ej se
Sett
Ditt betyg
En ung man har spärrats in efter att han dödat ett äldre par. Ingen vet varför och pojken talar inte. Forskaren Lisbeth är ansvarig för ett experiment där patienterna skall få tillgång till ett husdjur. Pojken får en röd katt. Initialt går allt fint, men strax förloras kontrollen. Katten försvinner, en patient blir attackerad och pojken försöker begå självmord. Lisbeth ber prästen Helen om hjälp.
Visa hela synopsis
Visa mer info Dölj mer info

RECENSION: I LODJURETS TIMMA

Klaustrofobiskt kammarspel
Religion, tro och vetenskap kolliderar i denna psykologiska dramathriller. Det blir både klaustrofobiskt och otäckt i den mentalsjuka miljön där filmen utspelas och som publik provoceras man till att mot sin vilja ta ställning i mycket svåra frågor.

Filmen är baserad på Per Olof Enqvists pjäs med samma namn. Det handlar om prästen Helen som börjat vackla i sin tro. En dag söks hon upp av en psykolog som fått sparken efter att hennes experiment på ett närliggande sinnessjukhus misslyckats. Men innan psykologen slutar, behöver hon Helens hjälp med en av de intagna, som på inrådan av Gud försökt ta sitt liv. Helen åker med till anstalten där de två kvinnorna sedan tillsammans försöker hjälpa den gravt traumatiserade unge mannen, som ett par år tidigare brutalt mördat ett äldre par. De har ett dygn på sig innan försöket läggs ned.

Det blir en kamp med tiden och direkt från start känns det som att vi är något mystiskt och olycksbådande på spåren. Fast ju närmare lösningen vi tror att vi kommer, desto fler frågor väcks. Visserligen är det väldigt intressant när tro hamnar i strid med vetenskap, när ondska ifrågasätts och liv ska försöka värderas. Fast vi kommer aldrig riktigt till kärnan av de svåra frågorna eller ens närheten av den. Det blir mest bara ett skrapade på ytan, vilket frustrerar mig som åskådare.

Mycket i filmen bygger på samspelet mellan den intagna pojken och de två kvinnorna, framförallt prästen. Därför känns det trist att i princip alla deras samtal är upphackade i diverse återblickar. Det här är förvisso en film och film är bilder, men jag hade ändå önskat att man i större utsträckning låtit vår fantasi göra jobbet och helt enkelt litat mer på det berättade ordet. Manuset bygger ju på en pjäs och som sådan är den ursprungligen dialogtyngd. Något som också, tror jag, skulle ha kunnat ge mer tyngd till både intrig och skådespeleri i filmversionen. Om man hade valt den vägen.

Det finns emellertid ett flashback-parti som jag inte hade velat vara utan och som är särskilt värt att nämna. I en längre sekvens mot slutet får vi följa den intagna som liten pojke hos sin morfar, som spelas av fantastiske Börje Ahlstedt. Dessa scener är bland det mest gripande i filmen, och de bär också en antydan till förklaring och jag vet inte, tröst kanske? Mitt i allt det grymma. Spelet i filmen är överlag nedtonat och därför mycket realistiskt. Jag saknar dock emellanåt lite känslor och reaktioner och ibland blir det väl opersonligt.

Fångvaktaren Knud i Sören Mallings gestaltning är väldigt trovärdig och i hans sällskap lyser också Sofie Gråbols Helen lite extra. Fast i slutändan är det ändå Frederic Johansen som pojken som gör det starkaste och mest plågsamma intrycket.

Det blir poetiskt på sina håll och mycket gripande, men håller inte riktigt hela vägen. Vi kommer som sagt aldrig fram till någon lösning, om det nu ens fanns något att lösa och i efterhand känns det ganska tomt. Dystert visserligen också och tänkvärt, men motsägelsefullt nog också lätt urholkat.

Senare börjar jag dock tänka på vad det var jag såg, vad som sas och vad jag kände. Och jag har faktiskt inte kunnat sluta tänka på det sedan dess.

Det finns inga användarrecensioner ännu. Skriv den första!
VISA FLER EXTERNA RECENSIONER +

Veckans populära filmer

Visa fler