I Guds namn 2018

Drama Deckare
Frankrike
137 MIN
Franska
I Guds namn poster

Synopsis

Alexandre bor i Lyon med sin fru och deras barn när han en dag får reda på att prästen som utnyttjade honom som ung än idag jobbar med barn. Han bestämmer sig för att göra något åt saken och snart ansluter sig ytterligare två av prästens offer. Tillsammans vill Alexandre, Francois och Emmanuel lyfta den börda tystnaden varit för dem till följd av deras prövning. Följderna och konsekvenserna visar sig dock inte lämna någon oskadd.
Ditt betyg
3.0 av 1 användare
Logga in för att se betyg av de du följer

Info

Originaltitel
Grâce à Dieu (By the Grace of God)
Biopremiär
22 november 2019
Digitalpremiär
23 mars 2020
Språk
Franska
Land
Frankrike
Distributör
Edge Entertainment
Ålder
11 år
Längd

Recensent

Katarina Emgård

30 oktober 2019 | 12:30

Vatikanen - skärpning!

Med ”I Guds namn” tar Francois Ozon sig an skandalerna kring katolska kyrkans mörkläggning av pedofila präster i Frankrike. Ett dessvärre alltid aktuellt ämne som självfallet berör, men som dessvärre inte spelar på regissörens starka sidor som dialogdriven sagoberättare.
Philippe Barbarin, Ärkebiskopen av Lyon, blev i år fälld för att ha mörkat sexuella övergrepp på minderåriga. Enligt en rapport från katolska kyrkan utförd år 2004 ska 4000 amerikanska präster ha anklagats för sexuella övergrepp de senaste 50 åren och totalt cirka 10 000 pojkar ha blivit utsatta, liknande siffror finns att rapportera från fler länder världen över.
 
”I Guds namn” behandlar händelserna runt Barbarins åtal med fokus på en grupp vuxna män som blivit utsatta för övergrepp som barn. Liksom i dokumentären ”Leaving Neverland” beskrivs våldet in i detalj, men på ett känslomässigt avskalat sätt som emellanåt förtar budskapet. Jag föreställer mig att Ozons tanke med detta är att filmen i sin helhet blir en slags KBT-upplevelse, att genom att upprepa övergreppen inför både förhörsledare och i text åt en gemensam hemsida för överlevare, så ska både publiken och offren tillåtas att långsamt läka. En fin tanke som fungerat bättre om regissören inte ständigt skiftat karaktärsfokus.
 
Filmen är indirekta indelad i olika kapitel där kameran vandrar mellan de olika offren och deras familjer. Det sker sublimt och emellanåt lite för svävande, det är ett smart knep för att visa olika sätt att hantera trauman på, men det gör också att man aldrig kommer någon riktigt nära.
 
Det märks att Ozon ger sig in på okänt territorium. Det absurdistiska som skiner igenom i både ”Bakom stängda dörrar” och ”Swimming Pool” finns här också, men dessvärre platsar det inte riktigt i sammanhanget. Inslag som bryter stämningen är när några av vännerna exempelvis skämtar om sina övergrepp och när en av dem förväntas träffa sin förövare för ett alltför intimt samtal. Humoristiska inslag hade platsat bättre i ”Deadpool” än här. Fruarna, flickvännerna och mammorna förblir också onödiga sidokaraktärer som inte fyller någon större funktion.

Att ”I Guds namn” ändå håller hög nivå är mycket tack vare skådespelarna. Ozon har satt ihop en lyckad manlig ensemble som samtliga har lätt till tårar. (Ja, jag vet. Jag borde sluta vara svaga för män som visar känslor.)
 
Jag har också full respekt för att Ozon vill röra sig bortom sin bekvämlighetszon och prova på någonting nytt, gestalta ett tema som han troligtvis brinner för. Den når dessvärre inte upp till ”Spotlight” och ”Dålig uppfostran”, men är absolut sevärd. På sina 2 timmar och 17 minuter kan det dock behövas lite extra biogodis för att hålla sig vaken genom hela. Med det sagt - all ära åt dem som vågar trampa på Vatikanens, troligtvis guldprydda och håriga, tår. 
| 30 oktober 2019 12:30 |