I dina händer 2011

Liksom i den några år äldre "Jag har älskat dig så länge" spelar Kristin Scott Thomas i denna franska film en barnlös och ensam läkare i medelåldern. Även här är hon är stram och lite fårad, sofistikerat kylig och mycket vacker. Scotts karaktär "I dina händer" heter Anna Cooper och har också hon nyligen genomlevt ett trauma, men nu rör det sig inte om ett längre fängelsestraff utan ett kidnappningsdrama, och regissören Lola Doillon vill i detta sammanhang problematisera och undersöka det fenomen som populärt kallas för "Stockholmssyndromet" - den psykologiska process som initieras när offret börjar utveckla välvilliga känslor gentemot sin förövare.

Cooper blir brutalt bortrövad hem sen kväll på väg hem från arbetet av en ung och mycket arg man som håller henne ansvarig för hans hustrus död på operationsbordet för ett antal år sedan. Han hotar henne med kniv, låser in henne i ett skyddsrumsliknande kyffe och är allmänt vresig och aggressiv. Den livrädda Anna förstår till en början först ingenting, men väldigt snart - för snart, faktiskt - framgår det att hennes presumtive mördare, Yann (Pio Marmaï), inte på något sätt har en genomtänkt plan för vad han ska ta sig till med henne, liksom han knappast är den kallblodige sociopat han först ger sken av. Kidnapparen är helt enkelt bara en sörjande, förbannad och förvirrad ensamvarg med alkoholproblem. Att han på detta sätt bekänner färg så pass tidigt i filmen blir ett problem också för mig som tittare eftersom mycket av den ångest som Anna känner därmed blir svår att ta till sig. Här hade man tjänat på ett lägre tempo och ett större mod att hålla inne med förklaringar längre.

Den gruvliga stämningen hjälps heller inte ohyggligt mycket av att Pio Marmaï ser ut som korsning mellan en grekisk gud och någon som skulle kunna sitta på Elronds högra sida i ett alvråd i "Sagan om ringen" . Han blänger truligt under perfekta, gyllenbruna lockar, han stirrar stint med tefatsstora, mörka ögon. Vi känner - hoppas regissören - Yanns smärta och vill, precis som Anna, egentligen bara krama honom. Kemin mellan de båda skådespelarna är det inget fel på, och att tala om trovärdighet i gängse bemärkelse när det gäller en företeelse som Stockholmsyndromet är vanskligt av den enkla anledningen att väldigt få av oss har någon empirisk erfarenhet i ämnet. Hur en människa reagerar i en liknande situation som den Anna Cooper befinner sig är individuellt och svårt att förutse, att avfärda "I dina händer" på grundval av hur hon agerar att förstöra upplevelsen för sig själv.

Att tala någorlunda detaljerat om den tredje akten utan att avslöja för mycket av handlingen är även det minst sagt vanskligt, men i den lyfter "I dina händer" från det något blodfattiga som präglar stora delar av filmen till en lätt bisarr och stundtals spännande studie i ovanligt mänskligt beteende. Efter en ynka timme och sjutton minuter (!) är allting sagt och gjort. Då har man fått ta del av ett intressant filmämne och två habila skådespelarprestationer i en film som gärna hade fått tränga djupare och stanna kvar längre.