How to Talk to Girls at Parties 2017

Romantik Komedi Musik
Storbritannien
102 MIN
Engelska
How to Talk to Girls at Parties poster

Synopsis

John Cameron Mitchell regissören bakom hyllade och omtalade filmerna "Hedwig and the Angry Itch" och "Shortbus", tar oss med på en resa till en exotisk och ovanlig värld, Croydon en förort till London under sent 1970-tal. Dit kommer en alien och träffar två unga invånare.
Ditt betyg
2.7 av 3 användare
Logga in för att se betyg av de du följer

Info

Originaltitel
How to Talk to Girls at Parties
DVD-premiär
30 juli 2018
Digitalpremiär
2 juli 2018
Språk
Engelska
Land
Storbritannien
Distributör
Sandrew Metronome
Ålder
15 år
Längd

Recensent

Andreas Samuelson

29 juni 2018 | 10:00

Kärlek, punk och kannibalistiska aliens

”Hedwig and the Angry Inch”-skaparen John Cameron Mitchell är tillbaka med mer galenskaper när han introducerar kannibalistiska aliens i Londons punkscen på 1970-talet. Trots den bisarra storyn blir det dock aldrig tillräckligt skruvat för att nå den kultnivå man tydligt siktat på.
Vad fan såg jag precis? Det är inte första gången man tänker så efter att ha sett en film av John Cameron Mitchell, en av vår tids mest banbrytande och oortodoxa filmskapare. Han satte ribban högt med den vansinniga musikalen ”Hedwig and the Angry Inch”, sexchockade med fina ”Shortbus” och doppade tån i Hollywood med dramat ”Rabbit Hole”. Det var åtta år sedan men nu är han äntligen tillbaka med… det här?

Låt er inte luras av titeln, det är ingen high school-komedi om pilska grabbar som ska bli av med oskulden. Först och främst utspelas den i 1970-talets skitigt punkrockiga London och då visserligen en trio tonårskillar ska ragga blir en av dem, Enn (Alex Sharp), förälskad i mystiska Zan (Elle Fanning) som visar sig tillhöra en bisarr sekt - bestående av kannibalistiska utomjordingar.

Bara Mitchell och möjligen John Waters kan komma undan med en sådan bisarr story utan att det blir ”Dude, Where’s My Car?”. Det är en ”Romeo och Julia”-liknande kärlekshistoria men också en absurd kulturkrock mellan den högljudda, rebelliska punkscenen och pastellfärgsklädda, robotliknande utomjordingarna som närmast liknar tokiga hippies. Mycket är skruvat och LSD-trippigt - dock inte allt och inte heller tillräckligt.

Hur mycket man än vill älska Mitchell och hans galna fantasivärld - stundtals bränner det till - så är det svårt att bortse från att den ofta agerar som en finnig fanboy till kultfilmer som ”Rocky Horror Picture Show” istället för att slappna av och ta ut svängarna ordentligt. Det är ett underhållande men ganska ojämnt hopkok av pretentiöst konstfilm, springa-i-dörrar-slapstick, politiska budskap, rockkonsert och de sedvanliga ungdomarna på glid.

Fanning är dock som alltid ljuvlig och det är kul att se den vanligen så eleganta Nicole Kidman som slipad, stentuff klubbägare/punkgängsledare som nästan ser ut att vara stylad efter Daryl Hannah i ”Blade Runner”. Speciellt roligt är det att se de Kidman och Fanning återförenas efter det betydligt mer sansade kostymdramat ”De bedragna”. Även filmdebuterande Broadwayaktören Sharp är charmig och trion lyfter tillsammans filmens mer trögstartade partier.

I en scen tar Sharp och Fanning över scenen på ett punkhak och sjunger ”Eat Me Alive”, där de vrålar ”Eat me alive, mommy mommy”. Publiken älskar det och kaos utbryter. Helt fantastiskt. Men snart förvandlas det till en psykedelisk, neonfärgad drömsekvens och liksom själva filmen har den svårt att bestämma sig för vad den vill. Hade den hållit sig till ett spår hade den kunnat bli den kultfilm den gärna vill vara men direkt tråkigt är det åtminstone inte.
| 29 juni 2018 10:00 |
Skriv din recension
Vad tyckte du?
Användarrecensioner
Det finns inga användarrecensioner ännu. Bli först med att recensera How to Talk to Girls at Parties
Andra kritiker
Det finns inga andra kritiker ännu