Horsemen of the Apocalypse 2009

En jägare gör ett ovanligt makabert fynd och polismannen Aidan Breslin (Dennis Quaid) får hand om det. Snart dyker ett ännu värre fall gjort och kopplingar kan göras till bibeln. Det visar sig att någon eller några låtit sig inspireras av apokalypsens fyra ryttare. Breslin, en nedgången änkeman och slarvig farsa till två söner, får tackla sitt jobbiga hemmaliv med ett allt obehagligare mordfall och den otäcka insikten att någonstans vilar en koppling till honom själv.

"Horsemen of the Apocalypse" är svenske musikvideoregissören Jonas Åkerlunds andra långfilm efter inte alltför hyllade (och lite underskattade, jag gillade den ganska speciella debuten) "Spun". I sitt senaste projekt hittar vi något som både ligger närmare kommersiellt filmskap och håller en distinkt personlig stil. Allt på gott och ont.

Se, på det stora hela gillar jag nämligen "Horsemen". Sitt uppenbara "Seven"-wannabe till trots är det inte en given historia, manuset har några kul idéer och fräscha vändningar, och jag får känslan av att texten döljer något riktigt stort.

Visuellt är det också en intressant sak. Det händer att Åkerlund vandrar över fel sida av pretto, men för det mesta håller han sig rätt, filmar från snygga vinklar och klipper rätt och får till ett stämningsfullt foto. Jag gillar dessutom det blodiga, det skruvade, att det trycks upp några sekunder för länge i ansiktet. Det närmare sig tortyrporrvåfflor såsom inledningsvis nämna "Saw" utan att komma för nära.

Det stora problemet med "Horsemen" är att dessa två delar inte är särskilt väl integrerade. Jag tror inte Jonas Åkerlund saknar näsa för bra manus, han fastnade ju för det här (om det nu inte vara var S&M-inslagen som lockade, förstås, en fullt möjlig tanke). Däremot verkar han vara ointresserad av att arbeta med manuset. Hans fokus ligger helt på det visuella och i det glömmer han att knyta an där det verkligen betyder något. Han glömmer att förankra filmen hos publiken. Det finns gott om övertydliga inslag, klyschor och korkad dialog som borde ha undvikits och som effektivt sänker helhetsintrycket.

Och skildringen av Aidan Breslins privatliv är alldeles för typiskt svensk polisfilm, att jag emellanåt undrar om det här var Åkerlunds försök att göra en Wallander.

Jag skulle skämmas om jag inte nämnde det sköna gäng skådespelare Jonas har lyckats skrapa ihop. Alltid lika pålitlige Quaid som Wallander - förlåt, jag menar Breslin - får följe av namn som Clifton Collins Jr (som fortfarande förtjänar en avsevärt bättre karriär) och Ziyi Zhang (som slog igenom med "Crouching Tiger, Hidden Dragon") i lite större roller till exempelvis Patrick Fugit ("Almost Famous", "Spun") och Peter Stormare (ingen närmare presentation behövs) i mindre.

När sista stycket kommer tycker jag ändå "Horsemen" i sin helhet är en för stunden sevärd film - det är bara trist och en besvikelse att de onödiga bristerna ska hålla tillbaka vad som kunde ha varit.