Hilma 2022

Drama Biografi
Sverige
119 MIN
Engelska
Hilma poster

Synopsis

En film om Hilma af Klint (1862-1944), den svenska pionjären inom abstrakt konst som först efter sin död har blivit erkänd, hyllad och en feministisk ikon.
Ditt betyg
2.6 av 5 användare
Logga in för att se betyg av de du följer

Info

Originaltitel
Hilma
Biopremiär
19 oktober 2022
Digitalpremiär
18 november 2022
Språk
Engelska
Land
Sverige
Distributör
Scanbox Entertainment
Åldersgräns
7 år
Längd

Recensent

Lucas Mass

12 oktober 2022 | 10:00

En ordinär biopic om en extraordinär svensk abstraktmålare

Hur navigerar en konstnär mellan en djupare konstnärlig integritet och en omgivning som föredrar något mer ytligt och enkelt? Lasse Hallström tar sig an en biopic om Hilma af Klint med ynka kreativa gnistor men med bra skådespelarinsatser. Du har antagligen sett liknande filmer förut och du kommer antagligen se liknande filmer igen.
Biopics kommer ofta färdigförpackat med prestige i filmkulturen. Produktionen tas oftast mer seriöst och blir behandlad som en utmanare till filmpriser innan den ens behöver bevisa sig själv - och på grund av det tar många biopics inga risker. Strukturellt så är de ofta identiska, packad med så många klyschor att en maskin skulle kunna ta över manusprocessen. En biopic blir oftast mer intresserad av att vara en filmad Wikipedia artikel om alla huvudmoment i en persons liv än att faktiskt utforska personen som en verklig människa.
 
”Hilma”, som har beskrivits som ett passionsprojekt av Hallström, är en biopic. Den beskriver huvudmoment i Hilma af Klints liv, från hennes yngre dagar med Tora Hallström, till hennes äldre dagar med Lena Olin. Båda skådespelarna lyfter upp deras scener med liv och charm, men som helhet försöker filmen inte att ingjuta några kreativa idéer längs vägen som hade reflekterat titelpersonens unika syn på konst.
 
Såklart så går det att argumentera att en ordinär biopic som minskar huvudpersonens extraordinära inställning till konst kan hjälpa en större publik att introduceras till den personen. Samtidigt känns det antitetiskt till en film om en kvinna som aldrig kompromissat med sina konstverk bara så de skulle passa in i kulturen hon levde i. Vid en punkt i filmen nämner Rudolf Steiner, den österrikiska grundaren till antroposofi, att om inte han förstår hennes konstverk så kommer ingen göra det - en synvinkel som filmen ser ner på och anser vara kortsiktigt.
 
Det är ett intressant val att den svenska regissören och manusförfattaren, med den svenska skådespelaren, i den svenska staden, valde att göra filmen om den svenska abstraktmålaren - på engelska. Den logiska förklaringen såklart är att skona den internationella publiken som nu inte behöver läsa undertexter. Smart, men det är udda att se allt arbete som gjordes för att få filmen att kännas som Sverige för hundra år sedan – samtidigt som den realismen blir försvagad av ett lockbete till en internationell publik.
 
Att det är svårare att förmedla en lika tydlig poäng med enbart det svenska språket är ju trots allt normalt nuförtiden. Inte kommer vi acceptera en annan kort och enkel beskrivning av en sådan här film än ‘biopic’. Det svenska språket får ofta se sig själv besegrad av engelska ord som låter bättre, därmed svengelska. Vad gäller “Hilma” så är det ett starkt beslut för att få en film som låter bättre för en större publik, men är det ännu ett exempel där den kommersiella lusten vann?
 
Regimässigt så har ”Hilma” en tendens att kännas oengagerande. Vissa delar är tröga medan andra rör sig hastigt förbi stunder som hade kunnat få andas lite mer. Visuellt har filmen sällan något intressant att bjuda på förutom ett enstaka ögonblick där vi får se etableringsbilder av tidigt 1900-tals Stockholm - förutom att produktionen faktiskt verkar ha använt återställda inspelningar från den tidsperioden, remastrad och färglagd likt vad som finns att hitta på YouTube. Arkivmaterialet matchar inte alls med resten av filmen och ser bara värre ut alla gånger som skådespelarna har klippts in.
 
Men jag undrar ändå om inte hela filmen borde haft en liknande färgläggning. Det här är trots allt en film om en unik målare - en film med ett mer unikt målande utseende hade välkomnats.
 
För Hilma så är konst ett redskap i hennes forskning om livets hemligheter, vilket är möjligtvis ett sätt att försöka förstå varför hennes syster gick bort så tidigt. Vi får se Hilma omgiven av döden i varje skede av hennes liv, något som manuset gör ett bra jobb att bygga in i tematiken. Hilma vill kunna se vad som finns efter döden, hon låter andar vägleda henne, och hon kämpar för att få de levande att se vad hon ser. Det här inkluderar en mamma som håller på att tappa sin syn – men vi vet att i det här fallet hade ögon inte hjälpt så mycket. Hilma söker någon slags belöning för det hon tror så mycket på.
 
Filmen har med påståendet att Hilma af Klints livsverk inte fick visas offentligt förrän tjugo år efter hennes död även fast detta visar sig vara en myt som inte verkar vara sann. Dock så använder “Hilma” det som en bra tematisk ryggrad då vi vet att hennes tålamod kommer att bli belönad tillslut. Vi får även ledtrådar att Hilma kände på sig att det skulle hända, och med det så har hon lyckats se vad som finns efter döden. Som levande fick Hilma af Klint aldrig se hennes livsverk få den uppmärksamhet det förtjänade, men berömmelsen idag som en pionjär inom västerländsk abstrakt konst är hennes eviga belöning.
 
”Hilma” har bra skådespelarinsatser och fokuserar på bra tematiska trådar som passar titelkaraktären, men i slutändan är det synd att en så pass abstrakt kvinna får en film vars utförande är så pass bokstavlig.

Filmen har biopremiär 19 oktober och släpps på Viaplay 18 november.
| 12 oktober 2022 10:00 |
Skriv din recension
Vad tyckte du?
Användarrecensioner (2)
2
Filmen tappar tyvärr trovärdighet när dialogen är på engelska. Faktiskt ganska synd.
Läs mer
4
Lasse Hallström har gjort en film om konstnärinnan Hilma af Klint som fick premiär på några få utvalda biografer. Biografen i min hemstad råkade vara en av de utvalda biograferna. Så därmed var jag och såg filmen “Hilma” och ska nu berätta vad jag tyckte. Men först lite om filmens handling. "Hilma" är den storslagna berättelsen om svenska konstnären Hilma af Klint (1862-1944) som likt Vincent van Gogh slog igenom stort först efter sin död, och idag är en internationell superstjärna. Hilma var långt före sin tid. Och hon visste om det. Eftersom hon ansåg att världen inte var redo för hennes konst fick den inte visas förrän mer än 20 år efter hennes död, men när den visades skrev hon om konsthistorien totalt. I filmen "Hilma" utforskas det gåtfulla liv Hilma af Klint levde, som först det senaste decenniet börjat utkristalliseras. Hon var en svensk pionjär inom abstrakt konst, en feministisk ikon i en tid då män skapade alla regler och öppen för den spirituella världen som blev hennes kall. Utan att veta så mycket om konstnärinnan Hilma af Klint gick jag och såg filmen “Hilma” med ett öppet sinne utan att veta riktigt vad jag hade att förvänta mig. Det jag fick ta del av i filmen var en mycket intressant kvinna som hade ett väldigt originellt och nyskapande artistiskt uttryck inom konsten. Det som fascinerade mig mest med Hilma af Klint var att hon sa sig ha kontakt med andevärlden och att mycket av det hon målade var budskap hon snappade upp ifrån andra sidan. Abstrakt konst som inte har något konkret mål att föreställa något har jag alltid haft svårt för. Därav var det intressant att få se en film som berättar om en en konstnärinna som målade just den typen av konst och att även få ta del av hur konsten skapades och samt få en liten inblick i tankarna bakom konsten. Intressant var det även att få ta del av Hilmas levnadshistoria. Vad som formade henne och vad som väckte hennes intresse för den spirituella världen. I en två timmar lång film är det nog svårt att få med allt det väsentliga ur en verklig persons livshistoria. Men jag tycker i det här fallet att de har lyckas ganska bra. Man får en ganska detaljerad inblick i vem Hilma af Klint var. Vilken typ av konst hon stod och vilken typ av forskning hon bedrev med sin konst. Regissören Lasse Hallström har verkligen lyckats skapa en gripande och sevärd film som väcker intresse för vem Hilma var. Skådespelarprestationerna är väldigt bra. Framförallt ifrån Lasse Hallströms filmdebuterande dotter Tora Hallström som levererade bra i rollen som den yngre Hilma. Men även regissörens fru Lena Olin gjorde bra ifrån sig som den äldre Hilma af Klint. Det enda som kändes lite märkligt i filmen var att alla skådepelarna pratade engelska då den utspelar sig i Sverige. Men det var inget som på något vis gjorde filmen sämre. Det upplägget kändes bara lite konstigt. Sammanfattningsvis fick man en fin och varm dramafilm med hjärtat på det rätta stället som väcker mer nyfikenhet kring vem den mystiska kvinnan och konstnärinnan Hilma af Klint var. En stark fyra av fem möjliga är mitt betyg till filmen “Hilma”.
Läs mer