Hem till jul 2010

Julafton, en högtid menad för familj och kärestor, för värme och kärlek, är dock inte lika ljus för alla. I en insnöad småstad i Norge kämpar diverse människor med att ta sig till sina närmaste och reda ut sina trassliga relationer. En frånskild man tar till drastiska metoder för att få träffa sina barn. En hemlös man träffar en kvinna från sitt förflutna. En läkare hjälper två flyktingar med en födelse. Vissa vägar korsas och oväntade situationer leder till avgörande livsbeslut.

"Hem till jul" är Norges Oscarbidrag för i år och beslutet är definitivt motiverat då Hollywood länge haft ett gott öga till "Short Cuts"-genren och efterföljare som "Magnolia" och "Crash", filmer där man hoppar mellan ett dussintal olika karaktärer och deras öden. Tyvärr funkar det inte lika bra här då regissören och manusförfattaren Bent Hamer ("Psalmer från köket") aldrig vågar fördjupa sig i sina rollfigurer och deras historier.

Efter en intresseeggande prolog (som får en ganska tam förklaring i slutet) så är de inledande tjugo minuterna smått förvirrande då oräkneligt antal karaktärer presenteras i korta scener - eller inlägg - av typen att du lätt missar en om du blinkar. Så småningom faller bitar på plats men det hela är över innan du hunnit engagera dig eller knappt beröras av någon berättelse i filmen. Det är stundtals luddigt, stundtals förutsägbart och inte alltid särskilt trovärdigt. Värre är att knappt hälften av historierna får en ordentlig avslutning och poängen försvinner i de mörka vinterlandskapen.

Skådespelarna får inte heller mycket utrymme. Bristen på att gå in för nära hos människorna (både bild- och historiemässigt) kan ses som ett försök att imitera Ruben Östlunds uppskattade och framgångsrika smygtittarstil från "De ofrivilliga" men det är halvhjärtat gjort och hamnar någonstans mittemellan med en insnöad indie-"Magnolia" som resultat.

Helt hopplös är den inte. Det finns fina, melankoliska stunder och skådespelarna underuttrycker effektivt genuina känslor av saknad, skuld, sorg och längtan. Med en längre speltid, mer genomtänkt manus och en modigare regissör hade detta kunnat bli en fullträff. Men nu blir det bara en alltför kort inblick i några outvecklade människoöden.