Hela vägen 2004

"Hela vägen" av Aleksi Salmenperä blir Finlands Oscarsbidrag i år. Filmen, som är ett relationsdrama med mycket humor och värme, handlar om Venla som lever tillsammans med Antero. Venla börjar bli sugen på barn. Det är inte Antero. Kommunikationen paret emellan fungerar väl sådär. Detta visar sig i situationer som då Antero bjuder Venla på dagen-efter-piller i champagnen dagen då han friar och då hon, efter att ha säkerställt att hon har ägglossning, mer eller mindre tvångsknullar sin stackars sambo. Förhållandets barnfråga tar ordentligt med plats och kanske öppnar detta upp nya bekantskaper för Venla? Kanske med dendär söta tjejen på jobbet?

Salmenperä lyckas med konststycket att skildra människan med en humoristisk ödmjukhet. Karaktärerna är helt underbara och berättelsen tar upp fundamentala, stora ämnen på ett enkelt sätt. Han dyker upp innan filmen börjar och kan beskrivas i samma ordalag som filmen – ödmjuk och humoristisk. Han är glad för att det är så många som faktiskt betalat för att se finsk film (hi hi, ja finsk film satte ju det hela i perspektiv, det låter verkligen inte kul) och hoppades att i varje fall några skulle känna att de fått valuta för utgiften. Han meddelade att han skulle titta på filmens början för att sedan glida runt på Skandia istället. Svårigheter med att se det egna tydligen. Han tillade att om vi ville lämna salongen skulle vi alltså behöva gå förbi honom. Inte kul återgivet såhär men fick en att dra på mungiporna där man satt. Då eftertexter rullat klart möter vi återigen Aleksi Salmenperä, nu i Face2Face med litteraturkritikern Björn Linnell. Regissören berättar att filmen från början varit ett skolprojekt och att den utvecklats under flera år. En klasskompis skrev manus och Salmenperä verkar mest generad över hela resultatet. Det ska han inte vara. Kanske är det bara som han säger, att han inte klarar av att se filmen med folk. En konstnärs lidanden, helt enkelt.