Haven 2004

Cayman Islands. Partytillflykt för skollediga highschoolkids och skatteparadis för affärsmän med skumraskaffärer. Med vackra stränder och vänliga människor är det till synes det perfekta samhället, men under ytan bubblar småbrottsligheten. Haschhandel och gangstawannabes är en vanlig syn, som de flesta föredrar att blunda för. Åtminstone enligt ”Haven”, där Caymanfödde Frank E. Flowers visar en mörk och tragisk men mycket övertygande sida av sina hemtrakter.

Här bor fiskarsonen Shy, en dagdrömmare utan ambitioner. Shy dejtar Andrea, i smyg då hennes överbeskyddande far aldrig skulle acceptera förhållandet. Här finns småskojaren Fritz, öns självutnämnde kung som lever för de tillfälliga kickar han får av gräs eller stölder. Hit kommer också Carl, på flykt undan polisen som misstänker honom för skattefusk, ihop med tonårsdottern Pippa. En plats, tre historier. De vävs in i varann med tragedi som gemensam punkt. En kedjereaktion leder till en oförutsedd serie händelser som en ödesdiger fredag, den 13:e till råga på allt, förändrar de inblandades liv för alltid.

När ett dvd-fodral säger att filmen jag snart ska se är gjord ”av producenten bakom ’Crash’”, brukar jag ta denna typ av upplysning med en stor nypa salt (att producenten ifråga även bär ansvaret för ”Agent Cody Banks 2” är lustigt nog utelämnat). Men låt oss lägga cynismen åt sidan, för i det här unika fallet är liknelsen inte helt tagen ur luften. Precis som fjolårets Oscarsvinnare handlar det om människor som får betala dyrt för sina misstag, klass- och rasskillnader och förbjuden romans. Och att tro att det hela överhuvudtaget kan sluta lyckligt vore naivt.

Låt inte Orlando Blooms medverkan missleda dig, för ”Haven” är ingenting för hans 14-åriga flickfans, om han fortfarande har sådana. Det är en vuxen och inte helt lättsmält film, där tvivlaren får chansen att se en annan sida av Orlando, en som kan agera och inte bara förlitar sig på charmen eller utseendet (en syraattack på hans fagra ansikte motsäger väl det om nåt). Tillbaka i Karibien efter den där piratfilmen, gör han rollen som Shy till sin bästa på länge. Men även om Bloom är det största namnet är ”Haven” en ensemblefilm med många likvärdiga insatser. Filmen hör lika mycket till Bill Paxton eller Agnes Bruckner (”The Woods”), som alla får exakt en halvtimme var för sin berättelse.

Det finns gott om saker att hylla i ”Haven”, och lika mycket att klaga på. Flowers får ut avslappnade, naturliga prestationer från sina skådespelare. Karaktärerna är samtidigt något underutvecklade och betydligt fler än vad historien kräver. Musiken förstärker illusionen av paradiset, medan den hetsiga klippningen, säkert avsedd att öka spänningen, gör mig något sjösjuk.

Det har tagit två år av omklippningar och gud vet vad, från inspelningsslut till en amerikansk biopremiär i liten skala. Oförtjänt, om jag får säga min mening. ”Haven” må vara en liten röra vars syfte är oklart och vars budskap har svårt att nå fram. Men för en nybörjarregissör är det en lovande debut.