Harry Potter och halvblodsprinsen (2009)

Ditt betyg
Vill ej se
Sett
Ditt betyg
Trolldomsministeriets Cornelius Fudge bekräftar att Han-som-inte-får-nämnas-vid-namn är tillbaka och värvar anhängare för att gripa makten. Harry Potters sjätte skolår vid Hogwarts skola för häxkonster och trolldom kantas av rädsla och varningar. Harry lyckas äntligen med sina lektioner i trolldryck tack vare den lärobok han lånat som en gång tillhört någon som kallar sig 'halvblodsprinsen'. Samtidigt får han privatlektioner av Albus Dumbledore, som avslöjar hemligheten bakom Voldemorts odödliga själ.
Visa hela synopsis
Visa mer info Dölj mer info

RECENSION: HARRY POTTER OCH HALVBLODSPRINSEN

Full pott till Harry Potter
Regissören David Yates har än en gång viftat med sitt trollspö och gjort "Harry Potter och Halvblodsprinsen" till en magiskt storslagen succé. Det är mörkare, våldsammare och sorgligare än på länge och det är hur bra som helst.

Det tog filmer för mig att falla till föga för JK Rowlings Harry Potter, en glasögonprydd trollkarlsnörd som blivit något av genrens guilty pleasure. För det har onekligen ju setts med oblida ögon och drygt rynkad näsa av de "äkta" fantasyfantasterna och även jag själv har känt en viss motvilja inför popsockerchocken som de senaste åren varit världens mest inkomstbringande filmserie.

Boken med sitt barnsliga tilltal hamnade snabbt längst bak i bokhyllan och viljan att se filmerna bottnar det karriärsmässiga tvånget att hålla sig a jour med det senaste mainstream-monstret som får fjortisarna att skrika halsmandlarna av sig. Men kanske är det också därför det är lite extra roligt att se hur HP-franchisen gått från gullig saga med barnsligt gränssnitt till en mörkare, vuxnare och absolut snyggare variant. Och kanske ännu roligare att se hur inte bara barnet i mig utan hela jag, blir överförtjust i "Harry Potter och Halvblodsprinsen".
 
Voldemorts grepp om trollkarlsvärlden och mugglarvärlden hårdnar. Hans anhängare, dödsätarna, sprider skräck medan ondskan växer sig starkare i attack efter attack. Hogwarts elever med Harry Potter i spetsen blir alltmer medvetna om farorna som inte bara lurar utanför utan också innaför skolans murar. Men där det finns mörker finns också ljus och tillsammans med professor Dumbledore tycks Harry Potter ha funnit ett sätt att slå tillbaka. Ett sista försök i ett gerillakrig där allianserna är alltför få och fienderna desto fler. Samtidigt som livsavgörande hemligheter väntar på att avslöjas väntar nästa slag på att utkämpas och som om inte det vore nog gör sig tonårshormonerna påminda när kärleken gör brakande och ovälkommen entré.
 
Det må ha varit "Fången från Azkaban" och "Den Flammande Bägaren" som satte tonaliteten i filmserien men för mig var det utan tvekan Fenixorden som satte standarden. En fortsatt förfining av den mörkare aspekten som Harry Potter bit för bit växt in i. En gripande dysterhet utan kladdig sentimentalitet med underbart fantasieggande estetik och skönhet, uppburet av ett fantastiskt berättarhantverk. Det var alltså till en lättnadens suck när David Yates fick förnyat regissörsförtroende. 
 
Och med dirigentpinnen som bästa trollstav har han format "Harry Potter och Halvblodsprinsen" till en iögonfallande saga där känslomättade personporträtt varvas med spektakulära actionscener i magins alla färger. Sannerligen har vår Harry Potter blivit vuxnare och hans värld mycket mycket mörkare. Även om barnsligt naiva inslag som kärleksdrycker, nargels och hederlig quidditch fortfarande lever vidare som lättsamma andrum, är det med en överraskande råhet som Potter närmar sig sin slutstrid med Voldemort.

En våldsam seriositet som märks inte minst på det allt större galleri av karaktärer som får möjlighet att utvecklas och lämna sitt avtryck i filmerna från högt till lågt. Draco Malfoy ställs inför sitt livs vägval medan Helena Bonham Carter skapar filmisk magi med sin halvgalna Bellatrix Lestrange och ett slut som får även den mest oengagerade att darra med underläppen. Det må handla om magi, häxor och trollkarlar men så här mänsklig och likväl mäktig har fantasy inte varit sedan "Sagan om Ringen".
 
När så Dumbledore "än en gång ber Harry Potter om för mycket" är spänningen naglande påtaglig. Det här är en sagostund för både barn och vuxna som avnjuts bäst i varandras sällskap. Magi har aldrig varit så rätt som nu... med andra ord: succén är lika mycket tillbaka som fishface Voldemort.

Det finns inga användarrecensioner ännu. Skriv den första!
VISA FLER EXTERNA RECENSIONER +
Senaste kommentarer
marcuswiller
Inte alls den bästa i serien. Lite rörig, utdragen och för avvikande från boken.
Nathaniel Svar på marcuswiller för
Håller inte med! Är min personliga favorit i serien, väldigt underskattad bland Harry Potter fansen. Öppningsscenen är en fantastisk och allt från färgtoningen på hur de filmade till musiken är mästerlig. De enda klagomålet jag har på filmen är relationen mellan Harry och Ginny som inte sköttes speciellt snyggt i filmen.
marcuswiller Svar på marcuswiller för
Absolut, inledningssekvensen är riktigt snygg. Men filmen har ett väldigt lågt tempo och den blir tråkig enligt mig. Och håller med dig om att deras relation inte snyggt. Får väl titta om den och se om den har blivit bättre, men nu är det 3/5
Björn
Tveklöst den bästa filmen i Potter-serien. Den är mestadels lågmäld och den ruggigt mörka atmosfären bygger upp stämningen perfekt mot klimaxet, som sedan är en riktig nagelbitare. Utöver det är Jim Broadbent lite av ett triumfkort och detta är den film i sagan som fokuserar intimast på karaktärerna och får fram de största känslorna. Musiken är också som allra bäst här. 

Lite värre är det med att man tvunget måste utforska hormoner och svartsjuka mitt i allt mörker, det kommer liksom fram som ganska tvingat och ägnas inte så stor omtanke. Blir mest lite skämmigt kan jag tycka. 

Huvud och axlar över de övriga hursom.
Lito
Förstår inte hur denna fick 5 av 5 och Fenixorden fick 3 av 5? Jag tilldelar båda iaf 4
Visa fler (280)

Relaterade filmer