Harry Potter och fången från Azkaban (2004)

Alfonso Cuarón, som i ”Fången från Azkaban” efterträder Chris Columbus som regissör, visar hur en Potter-film ska se ut. Han har tonat ner de ”barnsliga” och småfåniga delarna ur boken, men behållit den magiska stämningen och det fantasifulla innehållet. Cuarón, som är en mycket visuell fimskapare, har lyckats sätta en högst personlig prägel på den tredje filmen i serien, och det som sticker ut mest är ljuset och fotot – den handhållna kameran får emellanåt filmen att kännas som en europeisk independentfilm, vilket är en trevlig överraskning. Harry Potters magiska värld känns inte längre som en ouppnåelig, drömlik sagovärld, utan blir plötsligt mörkare och mer ”realistisk”. Trots alla talande tavlor, flygande kvastar och förtrollade manicker som finnes på Hogwarts, skolan för unga häxor och trollkarlar, kring vilken handlingen kretsar.

Och även om den nye regissören har tagit sig friheter som att ändra på de miljöer vi sen tidigare känner igen (bland annat har det Piskande Pilträdet gjorts om och flyttats till en, för manusets skull, mer passande plats…), så går det mesta att förlåta. Då har jag svårare att förstå vad Michael Gambon egentligen pysslar med i Dumbledores dräkt. Gambon fick som bekant ta över efter Richard Harris plötsliga död, och den karismatiske, respektingivande trollkarlen tillika rektorn har blivit en risig gammal hippie. No good! Det borde finnas regler på hur mycket man får göra om en karaktär vid såna här fall – och de reglerna borde vara stränga.

Trots David Thewlis, Emma Thompson och Gary Oldman som nya i rollistan är det huvudrolls-innehavaren Daniel Radcliffe som lämnar störst intryck. Det är kul att se honom att växa i film efter film, inte bara rent fysiskt utan även som skådespelare. Jag såg nyligen om de två första filmerna, och ibland, speciellt i ettan, var han pinsamt dålig. Här har Harry blivit tonåring, och som alla andra i den åldern skriker han, smäller i dörrar och förvandlar folk han inte gillar till jättelika ballonger… Hans ständiga bråk med Dursleys, hans styvfamilj, tvingar honom att lämna huset för gott och dra iväg till värdshuset Den läckande kitteln, där han möter sina vänner Ron och Hermione innan det är dags för skolstart. Harry får veta att en farlig mördare vid namn Sirius Black har rymt från det hårt bevakade Azkaban-fängelset, och att många tror att Sirius är ute efter Harry. Med anledning av detta har Azkabans läskiga väktare utplacerats i närheten av skolan.

Som ett stort fan av bokserien kan jag lätt säga att ”Harry Potter och Fången från Azkaban” är den bästa filmatiseringen hittills. Filmen lyckas vara tokrolig, djup och sorglig, och läskig på samma gång, på ett sätt som kanske mer tilltalar de äldre fansen som jag än de yngre. Thompson som professor Trelawney och Dawn French som Den Tjocka Damen i porträttet är orsaken till många skratt (brittisk humor när den är som bäst?), medan dementorerna är skickligt välgjorda och påminner inte lite om Tolkiens ringvålnader. Filmen är inte på något sätt fulländad och perfekt, att den fortsätter i en kvart efter vad man tror är slutet känns lite segt (tänk bara "Konungens Återkomst"), även om det är då några av de mer minnesvärda scenerna kommer. Det finns fans som inte kommer att hålla med mig om det satta betyget, och de icke insatta blir kanske inte lika fångade av filmens story som fansen, men jag tror inte någon kan bli besviken på denna visuellt förtrollande upplevelse vi bjuds på här. Och personligen så älskar jag den här filmen - storyn, skådespelarna, miljöerna, fotot, allt.

Film nummer fyra i serien, ”Harry Potter och den Flammande bägaren”, är redan under inspelning, och premiären är satt till november 2005. Jag tvivlar starkt på att Mike Newell, mannen bakom ”Mona Lisas leende” och ”Donnie Brasco” kan göra en lika originell och snygg film som ”Fången från Azkaban”. Men det återstår väl att se.