Hannah Arendt (2012)

Ditt betyg
Vill ej se
Sett
Ditt betyg
Barbara Sukowa gör rollen som den tyska filosofen Hannah Arendt vid hennes rapportering av Adolf Eichmanns rättegång i Israel 1961. På uppdrag av tidningen The New Yorker reser hon till Jerusalem i tron om att hon ska stå öga mot öga med ett monster. Men det hon finner är en "ingen" och när hon levererar sina artiklar orsakar de omedelbart skandal i USA och Israel och snart i resten av världen.
Visa hela synopsis
Visa mer info Dölj mer info

RECENSION: HANNAH ARENDT

Angelägen men något tunn
#GIFF13 - Engagerande och inspirerande Hannah i suveräna Barbara Sukowas händer bär detta och det räcker verkligen långt. Men tyvärr lyfter den egentligen mycket angelägna berättelsen om allas vår hemska historia och yttrandefriheten vi ständigt bör kämpa för aldrig riktigt och filmen stannar vid "bara" bra och sevärd.

Hannah Arendt. En kvinna och ett namn att känna till och komma ihåg.

Hon var den politiske teoretikern, filosofen och kvinnan som retade upp hela efterkrigstidens västvärld med sin kontroversiella rapportering från Adolf Eichman-rättegången 1961.

Eichman som var en känd nazistledare hade lyckats fly Europa efter andra världskriget, men som senare togs tillfånga och fördes till Israel för att där åtalas för sina brott mot mänskligheten. Han dömdes också för detta och hängdes. Hannah som var en framstående författare i USA och judinna, flykting själv undan nazisterna, hade till en början sina egna skäl till att närvara vid rättegången men kom ganska snart, efter att ha lyssnat på men också sett det förmodade monstret i glasburen, fram till något även för henne själv provokativt. Hon var för dödsstraffet och försvarade honom aldrig, så mycket som ifrågasatte ondskan bakom hans handlingar eller kanske snarare mekanismerna bakom ondskan, liksom också visst agerande eller icke agerande av några betydande judiska ledare under tiden. Det var heller inget monster hon mötte, det var en "nobody" som enligt sig själv bara hade gjort det han blivit tillsagd att göra, helt tillsynes utan egen fri vilja eller egna värderingar.

Det är denna period i Hannahs liv som filmen utspelas i. Den är mycket vacker med dova färger och ständig cigarettrök som pyr. Kedjerökande Hannah är såklart i centrum men vi får även en inblick i relationen till kärleken Heinrich och vänskapen till författaren och den politiske aktivisten Mary McCarthy. Framförallt är det kvinnorna som bär upp denna, Barbara Sukowa är fenomenal och (gissar jag) mycket lik verklighetens Hannah och Janet McTeer är lika bra som den frispråkiga Mary. Jag hade gärna sett mer av kvinnornas relation även om det kanske är kärleken till Heinrich som visar upp den ömma och passionerade kvinnan i kontrast till den arroganta och känslokalla, som hon av sin omgivning kom att kallas efter publiceringen av hennes vågade teorier kring ondskan och dess ursprung.

Filmen hade verkligen en inverkan på mig och utan att egentligen känna till varken Hannah eller hennes tankar i förväg blev jag berörd. Och så ska en lyckad filmbiografi enligt mig fungera. Den ska beröra åskådaren genom sitt berättande och skildrandet av den historiska personen och dennes liv, oavsett om publiken sedan innan vet vem hen är.

Berättelsen känns som sagt väldigt angelägen både med tanke på dess historiska värde men också den hets mot det fria ordet som i den tar sig obehagliga uttryck i form av hot och utfrysning. De fiktiva bilderna varvas mycket effektfullt med äkta och otroligt gripande arkivmaterial från den verkliga rättegången och personligen blir jag, som nog de flesta andra, alltid väldigt illa berörd när andra världskrigets folkmord och andra ohyggligheter mot mänskligheten radas upp eller ens talas om på film och därför ska just det göras, och vi påminnas.

Men även om jag tyckte om filmen och blev inspirerad av det kraftfulla skådespeleriet i den, så hände därefter inte så mycket mer. Birollerna längre ut i periferin är tunna och vissa repliker känns nästan påklistrade och kanske skulle sekvenserna med den unga Hannah varit flera och mer ingående (löpt parallellt med den "nutida" berättade historien?) så att man på så vis hade fått se ännu ett skikt av människan och kanske ytterligare grepp om varför hennes tankebanor for de vägarna de visade sig fara? Nu blev de mest till några stillsamma minnen vid sidan av och inte mycket mer, även om antydan av annat fanns.

Men ändå är filmen i sin helhet mycket sevärd som sagt. Och Hannah Arendt. Kom ihåg det namnet. Det gör jag.

Det finns inga användarrecensioner ännu. Skriv den första!
VISA FLER EXTERNA RECENSIONER +
Senaste kommentarer

Veckans populära filmer

Visa fler