Hallåhallå 2014

Drama Komedi
Sverige
98 MIN
Svenska
Hallåhallå poster

Synopsis

En gång var det Disa och Laban och deras två barn. Men nu har Disas man skaffat en ny kärlek, nya kläder och en helt ny framtid, medan Disa fastnat i ett liv satt på vänt. Men så dyker en babblande sjubarnspappa från Grycksbo upp på biblioteket. En ilsken patient vaknar till liv på jobbet. Och en ny kampsport kommer till stan. Plötsligt tar livet en annan vändning...
Ditt betyg
2.4 av 90 användare
Logga in för att se betyg av de du följer
Logga in så gissar vi ditt betyg

Recensent

Jonna Vanhatalo

1 januari 2014 | 12:01

Inspirerande om att våga

Maria Blom är tillbaka med ännu en kvinnocentrerad dalahistoria som både roar och berör. Den kanske inte direkt är så rolig som man vid en första anblick kan tro, men desto mer hjärta och värme ryms mellan raderna.

"Hallåhallå" utspelas i Falun. Där bor Disa - en frånskild kvinna med två barn och ett nattjobb som undersköterska på stans lasarett. Hennes exman Laban har gått vidare och hittat ny kärlek, vilket Disa har svårt att acceptera då hon fortfarande hyser känslor för honom. I hemlighet hoppas hon att det kanske ändå, fortfarande, finns en chans för de två.

Filmen börjar på ett sätt som får förväntningarna efter dråpliga lustigheter att vakna. Dock blir det lyckligtvis aldrig riktigt så kul (även om såklart en hel del komiska inslag finns), utan istället utvecklas ett nyanserat och väldigt fint drama framför mig.

Maria Blom har skrivit en berättelse om en kvinna och hennes sökande efter sitt eget värde. Det handlar om att försöka finna sig själv även utanför sin oändligt viktiga funktion som förälder, i det här fallet mamma. 
Det hade varit lätt att med detta tema i bakgrunden ta små genvägar, men Blom gör Disa påhittigare än så. Till skillnad från sedvanliga självförverkligande-åtgärder som att dricka drinkar och ragga på karlar är det en annan och mer djupgående förändring som äger rum. Vilket faktiskt är rätt befriande och också piggar upp.

Maria Blom har respekt för oss i publiken, liksom karaktärerna hon berättar om och väjer inte för att visa situationer och personer för hur de är. Ingen är perfekt, men ingen är helt fel heller. Exmakar och nya kvinnor är inte nödvändigtvis onda, utan alla är bara människor och försöker få det att fungera, tillsammans med andra. För ensam är inte alltid stark.

Motsägelsefullt nog är samtidigt "Hallåhallå" en soloshow av imponerande slag. Medan långfilmsdebuten "Masjävlar" mer var en kollektiv bedrift framför kameran med huvudsakligen (vid sidan av dalamiljön) den fantastiska syskontrion (Kajsa Ernst, Ann Petrén och Sofia Helin) i centrum, så är det här Maria Sids föreställning. Hon är "Hallåhallå" och är också bokstavligen med i så gott som alla scener. Även om rollfiguren omges av diverse andra intressanta individer som förstärker både henne och historien, så är berättelsen hennes.

I början är Sid möjligen väl blek som den ytterst vanliga och närmast menlösa men otroligt charmiga Disa. Men hon växer i rollen, samtidigt som karaktären växer i sig själv och till sist briljerar hon med sitt mod och sin känslighet. Det blir lite mycket av "hallå-hallåandet" ett tag och ibland låter replikerna något stolpiga. Dock är i det stora hela manuset välskrivet och uppbyggt kring en engagerande person och en mycket fungerande, om än enkel, intrig.

"Hallåhallå" är en film om att börja om på nytt. Att våga ta steget och lita på sig själv men också på sina medmänniskor. Den lämnar många fina och tänkvärda tankar efter sig och på slutet är jag rörd till tårar fast känner mig på samma gång ovanligt stärkt och väldigt glad.

| 1 januari 2014 12:01 |