I 1950-talets Hollywood försöker Eddie Mannix ta reda på vad som har hänt med en skådespelare som försvunnit under inspelningen av filmen 'Hail, Caesar!'.
Visa hela synopsis
Huvudrollsinnehavare
REKLAM
RECENSION: HAIL, CAESAR!
En trevlig matinéupplevelse
50-talets Hollywood är träffande återgivet i Coen-brödernas senaste verk – med sublima miljöer, färgstarka porträtt och mycket humor. Handlingen är dock väldigt fragmenterad, och i de fall humorn inte riktigt når fram hinner man tänka tanken vad meningen med detta lättviktiga fluff är.
Drömfabriken i förra seklets mitt hade en riktigt storhetstid. Stjärnor som Marilyn Monroe, James Stewart och Gene Kelly kom ut med nutida klassiker som ”Hur man får en miljonär”, ”Fönstret åt gården” och ”Singin' in the Rain”. Glamorösa – men artificiella – världar byggdes upp inom studiornas fyra väggar. Glättiga musikaler, cowboyrullar och uppblåsta religiösa storverk producerades med en väldig fart.
Samtidigt hade McCarrthy-eran sin mest intensiva period där all möjlig kommunistpropaganda synades och författare och andra skapare förföljdes och bannlystes. Tv:n gjorde också sitt intåg i folks vardag vilket ledde till början på nedgången av antalet biobesök. Hollywood sågs för vad det var, en sorglös låtsasvärld – visserligen med stort inflytande, men samtidigt något som inte bör tas på alltför stort allvar.
Joel och Ethan Coen har med ”Hail, Caesar!” gjort en ordentlig hyllning till denna era, som de förstås inte upplevt själva, utan antagligen genom sina föräldrar som var unga på den här tiden. Deras verk ger inte bara ett smakprov av allt som kunde pågå under en filminspelningsdag på 50-talet, utan är i sin egen konstruktion en slags parodi på mycket av det lättviktiga fluff som gavs ut under dessa år. För det är vad ”Hail, Caesar!” är – en lätt komedi.
Vi får följa studiochefen, en så kallad ”fixare”, Eddie Mannix (en stabil Josh Brolin – ”No Country for Old Men”) under en dag och vara med i alla hans förehavanden, som bland annat går ut på att hjälpa gravida stjärnor från skandal, betala lösensumma för kidnappade huvudrollsinnehavare, hålla skvallerpressen borta från storys som kan skada filmerna och få all världens religiösa ledare att godkänna den senaste gestaltningen av Jesus på vita duken.
Som ni säkert förstår finns här mycket material för humor, något som är lite av Coen-brödernas kännetecken, för även deras hårdnackade thrillers som ”Fargo" och deras tragiska dramor som ”A Serious Man”, innehåller så gott som jämt en ordentlig dos skratt. Fast vi fans är mer vana vid att se en svartare och absurdare typ av komedi, även i deras deras verk vars huvudsyfte är att roa – som ”O Brother, Where Art Thou?” och ”The Big Lebowski”. ”Hail, Caesar!” känns som brödernas glättigaste produktion hittills.
Humorn som filmen besitter är i sina höjdpunkter riktigt briljant skrivna scener som när en grekisk-ortodox, en katolsk och en protestantisk präst, samt en rabbi, diskuterar om Jesus faktiskt är Guds son, eller om Gud snarare är en förbannad ungkarl.
Men även om det korta inhoppet av Frances McDormands filmredigerare och kontrasten mellan Scarlett Johanssons graciösa film-persona och hennes verkliga jag som krass, lättfotad och ”ful i mun”, är roliga – är ”Hail, Caesar” inte vass nog för att klara sig utan en drivande story. Coen-bröderna må ha haft det som avsikt hela tiden, men det betyder inte att beslutet att låta filmen vila på en rad episoder snarare än att ge en av trådarna en bärande roll, var det smartaste de gjort.
Ju mer insatt man är i 50-talets filmfabrik, desto mer finns det att uppskatta i ”Hail, Caesar!”, och för den som har en förkärlek till eran kan det ibland finnas njutning nog i att bara återuppleva detaljer från den tiden. En klar favorit är det Gene Kelly-inspirerade dansnumret, helt superbt rollsatt med Channing Tatum som visar att han inte bara har stripper-moves á la ”Magic Mike”. I och med denna scen lyckas Coen-duon också med det som Quentin Tarantino försökte sig på i ”The Hateful Eight” – att höja Tatums status som skådis med en viktig och komisk nyckelroll.
Men guldstänken här och där är, som sagt, inte tillräckligt för att bära filmen genom dess svagare ögonblick. Så fort humorn tar paus – som när George Clooneys karaktär vaknar upp kidnappad bland ett gäng manusförfattare, eller rent av faller platt – tänker framför allt på den alltid klockrena Tilda Swinton, som här gör ett förvånande överspel i rollen som två skallerpress-tvillingar – så blir man påmind om att filmen saknar handling och att de olika segmenten är precis så lösryckta som de verkar.
”Hail, Caesar!” är ett av Coens svagaste verk hittills, men för dem som var unga på 50-talet och de med en genuin kärlek till filmerna från denna era finns tillräckligt med utspridda guldkorn för att göra detta till en hygglig matinéupplevelse.
VISA HELA RECENSIONEN +
Senaste nyheter om Hail, Caesar!
Senaste kommentarer
0
0
Moviemaster
0
Visa svar
0
Stäng svar
0
0
evert
0
Visa svar
0
Stäng svar
0
0
JVF
0
Visa svar
0
Stäng svar
Veckans populära filmer
Visa fler