Going in Style 2017
Synopsis
Remake av filmen "Seniorligan" från 1979: Tre seniorer lever väldigt knapert - så knapert att de tvingas äta hundmat - men nu har de fått nog! Därför planerar de att råna den bank som de anser vara orsaken till deras fattigdom. Problemet är att ingen av dem kan hantera ett vapen.
Info
Originaltitel
Going in Style
DVD-premiär
14 augusti 2017
Språk
Engelska
Land
USA
Åldersgräns
11 år
Längd
Griniga gamla bankrånare
Det är inte lätt att vara gammal. Vare sig man är fattigpensionär och tvingas råna en bank, eller en Oscarbelönad veteranskådespelare som tvingas medverka i lättsamma komedi-remakes. Lyckligtvis har de sistnämnda tillräckligt med krut för att ro det i hamn.
Det finns en underlig trend i Hollywood med komedier till vilka man skrapar ihop ett gäng äldre veteranskådespelare som får spela män på ålderns höst. Det ska funderas på livet men även utföras något sista, knasigt dåd. Lite allvar, lite knasig humor. Först var det ”Griniga gamla gubbar” (vars kärleksintresse Ann-Margret är med även här), senast ”Last Vegas”.
Oftast är det samma skådespelare, som om det enbart fanns ett fåtal nämnvärda 70+ skådespelare. Morgan Freeman är oftast valet för afro-amerikansk representation, så även här. Alan Arkin är nästan utan undantag den sarkastiska juden, så även här. Det är trygg, pålitlig casting i filmer utan alltför stora överraskningar. På gott och ont.
Den här remaken av ”Seniorligan” (1979) tar en titt på en gubbtrio som blir blåsta på pensionen och kämpar med att betala räkningarna. Att råna en bank blir lösningen på problemet. Det är en udda kombination av ett riktigt samhällsproblem och osannolik kuppkomedi. Det finns en ädel ambition att berätta om hur de äldre vanvårdas i samhället men det tas bara halvt på allvar och resultatet är lite väl lättsamt.
Med det sagt så finns det gott om hjärta och värme, mest tack vare den proffsiga huvudrollstrion. Caine, Freeman och Arkin kan spela de här typerna av roller i sömnen men har fin kemi och deras charm lyser igenom skärmen när de får chansen att göra mer än att begränsas till mentorliknande biroller (se valfri Batman- eller ”Now You See Me”-film).
Tempot puttrar på fint och storyn utvecklas lagom utan några större revolutioner. Här finns några ljuvliga ögonblick som när våra hjältar engagerat kollar på ”Bachelorette på TV”, Caine skjutsar Freeman i en permobil eller Arkin sjunger karaoke med Ann-Margret.
Man önskar bara att regissören Zach Braff själv hade fått fila på manuset och göra något mer likt hans mästerliga debut ”Garden State”. För en del dialog och karaktärsutveckling haltar alltför mycket. Och speciellt vår svenska stolthet Ann-Margret är förvisad till att spela en kvinna skriven av någon som inte verkat ha träffat en riktig sedan 1950-talet.
I slutändan är ”Going in Style” lite som en berättelse som ens morfar skulle kunna berätta. Den tar sin tid med all rätt, det finns både allvar och humor, ett ädelt budskap i slutet och med ett charmigt berättande. Du kan ha glömt den om en vecka, eller till och med en timme, men det var en fin tid för stunden.
Oftast är det samma skådespelare, som om det enbart fanns ett fåtal nämnvärda 70+ skådespelare. Morgan Freeman är oftast valet för afro-amerikansk representation, så även här. Alan Arkin är nästan utan undantag den sarkastiska juden, så även här. Det är trygg, pålitlig casting i filmer utan alltför stora överraskningar. På gott och ont.
Den här remaken av ”Seniorligan” (1979) tar en titt på en gubbtrio som blir blåsta på pensionen och kämpar med att betala räkningarna. Att råna en bank blir lösningen på problemet. Det är en udda kombination av ett riktigt samhällsproblem och osannolik kuppkomedi. Det finns en ädel ambition att berätta om hur de äldre vanvårdas i samhället men det tas bara halvt på allvar och resultatet är lite väl lättsamt.
Med det sagt så finns det gott om hjärta och värme, mest tack vare den proffsiga huvudrollstrion. Caine, Freeman och Arkin kan spela de här typerna av roller i sömnen men har fin kemi och deras charm lyser igenom skärmen när de får chansen att göra mer än att begränsas till mentorliknande biroller (se valfri Batman- eller ”Now You See Me”-film).
Tempot puttrar på fint och storyn utvecklas lagom utan några större revolutioner. Här finns några ljuvliga ögonblick som när våra hjältar engagerat kollar på ”Bachelorette på TV”, Caine skjutsar Freeman i en permobil eller Arkin sjunger karaoke med Ann-Margret.
Man önskar bara att regissören Zach Braff själv hade fått fila på manuset och göra något mer likt hans mästerliga debut ”Garden State”. För en del dialog och karaktärsutveckling haltar alltför mycket. Och speciellt vår svenska stolthet Ann-Margret är förvisad till att spela en kvinna skriven av någon som inte verkat ha träffat en riktig sedan 1950-talet.
I slutändan är ”Going in Style” lite som en berättelse som ens morfar skulle kunna berätta. Den tar sin tid med all rätt, det finns både allvar och humor, ett ädelt budskap i slutet och med ett charmigt berättande. Du kan ha glömt den om en vecka, eller till och med en timme, men det var en fin tid för stunden.
| 14 augusti 2017 10:00 |
Skriv din recension
Användarrecensioner (1)
Mysig heistfilm, som trots ett ganska klyschigt yttre faktiskt lyckas engagera och få en på helspänn i några scener. För det är ganska mysiga gubbar det här, de är smågriniga och när samhället sparkar på dem inser de att de inte har mycket att förlora. Så varför inte råna en bank? Fast som tittare vill man verkligen, verkligen inte att det ska gå så långt utan lösa sig på något annat sätt, för hur ska tre 70-plussare ens ha en chans att lyckas utföra något så dumt?
Zach Braff går här bort från de mer existensiella vardagslivet han tidigare fokuserat på, här är det mer fars. Jag vet inte om jag gillar eller tycker musiken förstör, men den ger definitivt en mer glättig stämning till filmen. Braff lyckas få in ganska mycket New York-känsla, så jag tycker det kanske hade passat bättre med något jazzigare och mer lågmält till en sån här film. Men då hade det inte heller blivit lika mycket underhållning för hela familjen som verkar vara måttstocken här.
Men i slutändan är det inte mycket som kan gå fel. Braff är en stabil regissör och casten oerhört stabil och har skön personkemi. Det här gör de i sömnen, och man får faktiskt precis det man förväntat sig. Hade filmen bara vågat gå utanför ramarna någon enstaka gång hade det blivit ett högre betyg, men nu stannar det på 3/5.
Andra kritiker
Det finns inga andra kritiker ännu