Get Smart (2008)

På temat tv-serier som blivit film, som vi sett gott av på senare tid i filmer som ”Speed Racer”, ”Sex & The City” och ”Arkiv X” kommer ”Get Smart” snubblandes in ifrån 60-talet. Då det begav sig var tv-serien om den fumlige agenten den vitsigaste och mest satiriska 007- tolkningen som skådats i rutan. När Steve Carell nu ska kliva i Don Adams gamla skor blir det svårt för stackaren att veta åt vilket håll det bär. Kalla Kriget är väl över? Vilken hemlig agent driver man med 2008? Och hur kul är det egentligen med en telefon i skosulan?

Vi kliver in i filmen samma väg som Maxwell Smart tog i inledningen av varje 60-talsavsnitt, genom en ändlös korridor av bepansrade ståldörrar innan han till slut kommer fram till en telefonkiosk som tar honom in i CONTROL-huvudkvarteret, den påhittade topphemliga amerikanska underrättelsetjänsten som finns till för att bekämpa den rivaliserande rörelsen KAOS.

Smart är kanske inte direkt underrättelsetjänst-typen men trots sin fumlighet är han en viktig analytiker som chefen (Alan Arkin) inte vill förlora. När den ondskefulle KAOS-bossen Sigfried (Terence Stamp) börjar plocka CONTROL-agenter på löpande band tvingas Smart lämna labbet (och fat-suiten) bakom sig, för att under namnet Agent 86 ta upp kampen mot KAOS tillsammans med den vackra men dödliga kollegan Agent 99 (Anne Hathaway).

Carell själv har beskrivit filmen som 80% komedi, 20% action, 15% hjärta, 35% romantik, 10% äventyr och mindre än 1% skräck. Vilket är mer än 100%, något som är betydligt mer än vad man kan förvänta sig från en vanlig film. Om jag får säga mitt så märks det att regissören Peter Segal (”Den nakna pistolen 33/3”, ”50 First Dates”) gillar originalserien, men han har uppenbara svårigheter med att hitta en nivå där hans rätt skrikiga CGI-injicerade rullbandskomedi för de breda massorna naturligt kan möta Smarts kultiga 60-talsrötter med klassiska repliker som ”Good thinking, 99” utan att det känns som att zappa mellan TCM och MTV.

Humorn får aldrig riktigt grepp om denna halkiga agentreinkarnation som misslyckas med att skaffa sig en identitet bland överflödiga actionscener, tondöva satirförsök och sönderklippta slapstickmoment. Peter Segal fegar lite väl mycket och låter aldrig filmen bli lika korkad och flummig som hans Nakna pistolen-rulle vilket hade gynnat en ovanligt tyglad Carell, och jag hade gärna sett att Bill Murray fick en större roll än som den gråtande spionen i trädet. Krasst konstaterat så får ”Get Smart” spionparodigenren att kännas rätt död.

De komiska genierna Alan Arkin och Steve Carell gör verkligen sitt bästa av ett förvånansvärt livlöst manus och de hugger så fort ett tillfälle bjuds, som när Smart under ett uppdrag möter några hårdbarkade ryssar på herrtoan och försöker lätta på stämningen med repliken: ”Jag älskar ert land nu efter kommunismens fall, det finns inga regler längre. Jag har fyllt min väska med steroider och mesopotamisk konst, och igår körde jag över en gammal tant. Detta är den bästa semestern någonsin.”

Känslan är den samma som när man sätter i sig en småslibbig Big Mac & co, du vet vad du får, den går hem i alla länder. Men upplevelsen är aldrig på något sätt egentligen minnesvärd, den fyller sin funktion utan att bjuda på något värt att berätta för polarna om i efterhand.

Då bortser jag från Steve Carell, om vi nu ska likna film vid mat, vilket är väldigt tacksamt så kan han få representeras av den där lilla förpackningen med bearnaisesås, som du bara inte kan motstå när du är bakis.

ONÖDIGT VETANDE Enligt rykten ska CIA ha hört av sig till producenterna under TV-seriens första år och frågat var de fått informationen om deras gadgets ifrån, det visade sig att flera av de löjliga prylarna som agenterna använde faktiskt fanns på riktigt. Tro det eller ej.