Garden State 2004

Hjärnan säger att ”Garden State” är en bagatell, hjärtat håller med men argumenterar för att det är den mest charmiga och bitterljuva av bagateller. Zach Braff, känd som J.D. i tv-serien ”Scrubs”, har skrivit, regisserat och spelar huvudrollen. Stilen påminner om regissören Wes Anderson, tonen om manusförfattaren Mike White.

Misslyckade skådespelaren Andrew Largeman återvänder till trädgårdsstaten New Jersey när hans mamma ska begravas. Efter nio år i Los Angeles kommer han hem till släkt och vänner. Allt och inget har förändrats, hemmet känns inte så hemma längre. Bästa vännen (Peter Sarsgaard) gräver gravar och har ingen brådska med någonting. En allt mer avtrubbad Andrew bestämmer sig för att sluta ta de lugnande medel pappa (Ian Holm) matat honom med sedan barndomen. Han möter en kvinna som inte kan sluta ljuga men som är snäll ändå. Hon spelas av Natalie Portman i sin bästa roll sedan Ted Demmes ”Beautiful Girls” där hon spelade en liknande roll. Det är lite vackert att Amanda Scheer-Demme är ”music supervisor” på båda filmerna.

Precis som ”Eternal Sunshine Of The Spotless Mind” är ”Garden State” ännu en variation på temat ”vild och galen kvinna frigör stel och hämmad man”. Givetvis är de här filmerna alltid skrivna av en man. Givetvis blir de här filmerna alltid hyllade av manliga filmkritiker som lever livet framför pressvisningar och tangentbord. Och det är väl därför jag faller för det gång på gång.