Gangster (2007)

Männen som gör film utan SFI, Daniel Collert och Steve Aries Aalam, är tillbaka. Trots floppen med förra årets ”Exit” har de slagit ihop ”Gangster” lagom till vårvärmen. Istället för en jagad dansk i finansvärlden rör sig ”Gangster”, som ni kanske förstår, i Stockholms undre värld. I stora drag innehåller ”Gangster” både Stureplan och Sollentuna, brottslingar och poliser, knark och sprit, 50-talstelefoner och mobiltelefoner. Den som håller staden i sitt hårda grepp är Mikael Persbrandts Thomas Ståhl, och mot sig har han kriminalpolisen Kent Lundstedt (Kjell Bergqvist). Under några heta sommarnätter kommer många inblandades liv, på båda sidorna om lagen, kastas omkring.

För regin står debutanten Steve Aries Aalam, som tidigare skrivit manus till ”9 Millimeter”. Med sin regidebut har han här velat göra en slags svensk ”Gudfadern”, även på det estetiska planet då filmen innehåller en mängd 50-talsprylar i scenografin. ”Gangster” innehåller en mängd olika karaktärer, som på nåt sätt är relaterade till varandra, med en hel del olika sidohistorier som först i slutet drabbar samman. Redan där får ”Gangster” ett av sina många problem. Filmen blir ibland så fruktansvärt rörig så att man sitter och biter på naglarna.

Jag förstår att Aries Aalam inte siktar på realism då han låter karaktärerna åka omkring i en 56:a Chevrolet, men realism bland karaktärerna saknar ”Gangster” också. Vi får se de mest otroliga vändningarna och kärlekshistorierna ta form, och filmen har fruktansvärt tvära kast helt utan finess (Kajsa Ernst dyker t.ex. upp i två scener som en rik dam med fabliesse för lebbsex med tjugoåringar). Jag stör mig även på hur oanvända många av karaktärerna är. Ni som väntar er en svensk ”Heat” kan sluta läsa redan nu. ”Gangster” är inte den showdown mellan Persbrandt och Bergqvist man hade hoppats på. Istället får vi dras med bland annat Malou Hanssons påfrestande Natalie som hugger ner folk omotiverat i en scen, och ler brett när hon talar om det i en annan. Nej, strålkastarljuset här ligger istället på Peter Gardiner som spelar halvgangstern Antonio, och Östermalmsbratten Alexander, spelad av nykomlingen Lukas Loughran. Detta är också de två i filmen som kommer ut med hedern i behåll. Båda spelar väldigt tillbakalutat, vilket inte gäller för många andra i den här produktionen. Och hur skruvad än historien känns, förblir Loughran och Gardiner någorlunda trovärdiga.

Det känns tråkigt att såga en film som ”Gangster”. Steve Aries Aalam har viljan, men han har inte riktigt placerat pusselbitarna rätt. Jag vill så gärna gilla det här. Filmer som ”Gangster” behövs för att bryta normen med trista Beckfilmer och Janne Loffe Carlsson-humor. Tyvärr faller filmen pladask för mig. Dock är det ett glädjerus i kroppen när man ser hur välgjord en film utan SFI-stöd kan vara rent bildmässigt. ”Gangster” är faktiskt en väldigt snygg film, där fotografen Andreas Wessberg gör ett imponerande arbete.

”Gangster” vill vara så mycket, men lyckas med väldigt lite. Persbrandt och Bergqvist är alltid sevärda, och man får blodad tand av Lukas Loughran. Men så mycket mer är det inte. Läs ”Snabba Cash” istället.