Fun with Dick and Jane 2005

Dick Harper är den amerikanska drömmen personifierad. En helylle familjefar, med ett fint hus i ett område där gräsmattorna alltid är gröna och hushållerskorna spansktalande, och ett tillfredsställande jobb på ett dataföretag. När han en dag utan förvarning informeras att han blivit utsedd till ny vice vd, ser livet mer strålande ut än nånsin. Men allt det förändras lika drastiskt bara dagen därpå. Det visar sig nämligen att orsaken till Dicks befordran var att låta honom ta smällen när bolagets enorma förluster skulle uppdagas för allmänheten i ett granskande tv-program.

Dick blir inte bara av med jobbet, utan alla besparingar som var investerade i hans företags aktier ryker. Han får svårt att hitta ett nytt jobb, och så småningom stängs elen av och nya BMW:n, storbilds-tv:n, till och med gräsmattan, allt får återlämnas. I ren desperation för att kunna garantera familjens fortsatta trygghet, tar han till vapen (sonens vattenpistol) och ger sig in på brottets bana. Fru Harper blir först överraskad, men sedan lite upphetsad av hans nya mörka sidor, och snart är hon hans partner-in-crime. Tillsammans drar de in pengar till sin hyra och räkningar genom att råna närbutiker och Starbucks-caféer i diverse galna peruker, men snart är siktet inställt högre än så.

”Fun with Dick and Jane” är en remake av en 70-talskomedi som ingen i min generation har sett, därför kommer den passande nog i nyversion. Att tala om likheter mellan den och originalet kan vi härmed skippa, så vidare till nästa fråga: hur fun är ”Fun with Dick and Jane”?

Det här är en alldeles ordinär Jim Carrey-komedi, med stora likheter med främst ”Liar, Liar”. Har man sett en så har man sett dem alla, så jag tycker främst det är tråkigt att filmens Jane inte får större utrymme. Det hade kunnat skapa en intressant balans om filmens rånarduo faktiskt var en cool kick-ass duo och inte en flippad enmansshow plus statist. Möjligen var det också filmskaparnas tanke till en början, innan Cameron Diaz hoppade av på grund av schemakonflikter. Enligt mig är Diaz en av de ytterst få kvinnor i Hollywood som kan mäta sig med galningen Carrey vad gäller sinne för humor och att bjuda på sig själv. Hennes ersättare, utseendemässigt snarlika Tea Leoni, kommer inte i närheten av detta och det är kanske därför hon inte figurerar på filmaffischerna eller får galna utbrott och egna improviserade scener så som Carrey.

Istället får vi nöja oss med att ha ”Fun with Dick” och jag undrar: är det inte dags att sluta basera hela filmer enbart på Carreys överspel och miner? Borde inte folk tröttna snart? Jag ser gärna mer av Carrey, men då i mer seriösa roller som ”Man on the Moon”. Kolla in den om du inte gjort det, där har vi sann humor.

Det tar ett bra tag för den här filmen att komma igång, och fram till dess är skratten i stort sett lika med noll. Filmen växlar mellan nån slags USA-satir som aldrig vågar bli i närheten av skarp, samt huvudpersonens improviserade utspel som, som vi tidigare fastställt, är inget nytt för biopubliken. Därefter blir det ganska roligt att följa parets mer eller mindre misslyckade Bonnie & Clyde-imitation, men då är eftertexterna inte långt borta. Ojämnt är bara förnamnet.