Friends With Benefits 2011

Romantik Komedi
USA
109 MIN
Engelska
Friends With Benefits poster

Synopsis

En ung kvinnlig headhunter i New York övertygar en potentiell manlig rekrytering att lämna sitt jobb i San Francisco för att tacka ja till ett jobb i The Big Apple.

Trots en ömsesidig attraktion inser de båda att de representerar allt som de båda har sprungit ifrån när det gäller relationer, och bestämmer sig för att bara vara vänner... med förmåner. Det är ett perfekt arrangemang, tills de inser att det inte fungerar och att det inte finns någon relation som inte har förpliktelser.
Ditt betyg
2.9 av 1,018 användare
Logga in för att se betyg av de du följer
Logga in så gissar vi ditt betyg

Info

Originaltitel
Friends With Benefits
Biopremiär
16 september 2011
DVD-premiär
1 februari 2012
Språk
Engelska
Land
USA
Distributör
Sony Pictures
Ålder
11 år
Längd

Recensent

Lotta Zachrisson

8 september 2011 | 16:57

Förutsägbart från första sekunden

Det finns en del söta scener här, men också mycket som är otroligt dåligt. I en genre som normalt inte brukar nå några höjder blir ”Friends with Benefits” som bäst en medelmåtta, men med en del betydligt lägre stunder.

Det är inte alls ovanligt att Hollywood kommer ut med tvillingfilmer under samma år. "Inception" och "The Adjustment Bureau", "Rob Roy" och "Braveheart", "Armageddon" och "Deep Impact"… Listan kan göras lång. I år har ämnet - som känts så hett att det måste produceras två filmer om det – varit så kallade "kk", knullkompisar.

Trots att den tidigare ”No Strings Attached” hade Oscarsglans i form av Natalie Portman så har ”Friends with Benefits” aningen mer att komma med som film. Framför allt för att Ashton Kutcher kändes så ”goofy” i den manliga huvudrollen. Justin Timberlake har mer närvaro och hans karaktär har något mer av ett känsloregister. Men så har alltså ”Friends with Benefits” några verkliga svackor som drar ner. 

Inramningen är ny men handlingen är densamma – två vänner bestämmer sig för att ha okomplicerat sex med varandra i brist på andra erbjudanden. Reglerna är att inga känslor får komma i vägen och trassla till det. Man behöver inte vara Einstein för att räkna ut åt vilket håll det barkar. 

Jamie (Mila Kunis/"Black Swan", "Dumpad") är headhunter och får Los Angeles-bon Dylan (Justin Timberlake/"The Social Network") på kroken för en het tjänst i New York. De har båda precis blivit lämnade av sina respektive. Trötta på dejtingscenen men också trånande efter lite fysisk närhet kommer de på den smarta idén att börja ligga med varandra. 

Det fungerar alldeles utmärkt – ett tag. För med personligheter beskrivna som ”otillgänglig” och ”emotionellt skadad” kan förstås denna oromantiska väg till njutning inte vara för evigt. 

Förutom att man kan räkna ut från första filmrutan precis vad som ska hända, lider filmen framför allt av ett för stort ego. Om och om igen rackar den ner på andra filmer i romcom-genren, som för att vara lite meta-smart, men ska man vara det krävs faktiskt en mycket högre kvalitet på den egna produktionen. 

Till exempel tänker jag nästan omgående på hur kackig ljudläggningen känns. Det är som om det sitter ett band och spelar live bakom filmduken – och inte med några bra förstärkare eller passande låtval. Och ändå är detta det första ”Friends with Benefits” ger sig på, hur dålig musik som valts i andra romantiska komedier. 

Hela idén om att iscensätta det som skulle varit världens smörigaste och kanske sämsta film med Jason Segel (Även han från "Dumpad") i huvudrollen förstår jag mig inte på. Kanske är det bara en så dålig fejk-film som kan få ”Friends with Benefits” att framstå som en intelligent kvalitetsrulle… 

Av någon anledning har de i alla fall lyckats få ihop ett ordentligt gäng bra skådisar i birollerna, där man väntar sig mest av Patricia Clarkson ("Easy A", "Shutter Island") och Richard Jenkins ("Let Me In", "Intolerable Cruelty"). Medan den förre dock blir lite av en parodi på Jamies hippiemamma med sitt limsniffar-snack, skänker Jenkins närvaro som Dylans pappa, ihop med hans syster Annie spelad av Jenna Elfman ("Dharma & Greg") lite djup och allvar till filmen. Här bottnar den nästan – i alla fall tillfälligt.

Annars är det nästan lustigt att nu superheta Emma Stone har fått en biroll på bara ett par minuter som den elaka flickvännen som gör slut med Dylan i början. Inte för att jag hade önskat att hon slösade bort sin talang och tid på att ta huvudrollen istället för Kunis, men det hade helt klart blivit mer spänst i det hela. 

Nu faller det mesta rätt platt och klyschorna haglar tyvärr samtidigt som man driver med andras exakt likadana klichéer. Jag gissar att det är ett medvetet val och ska vara en drift med genren när man väljer den översmöriga vägen, men det är inte tillräckligt smart gjort för att kännas som ironi. Istället är viljan stor att tala om för dem att ”man inte ska kasta sten i glashus”. 

| 8 september 2011 16:57 |