Fräls oss ifrån ondo 2009

2006 kom den utmärkta franska skräckfilmen "Them" om en grupp ungdomar som terroriserar ett akademikerpar i sitt ensliga hus. Förra året kom "Eden Lake" där ett lärarpar blir trakasserade av lokala kids vid en strand. Just nu görs en remake på Sam Peckinpahs "Straw Dogs" från 1971, där Alexander Skarsgård repriserar Dustin Hoffmans roll som matematikern som blir antastad av lokalbefolkningen. Det finns alltså en sorts genre av filmer där en utbildad medel- eller överklass får problem med en lågutbildad arbetarklass. Om den senare ens har utbildning, eller arbete.

"Fräls oss ifrån ondo" passar väl in i genren, där motpolerna är bröderna Johannes och Lars. Johannes är den välartade av de två. Han är advokat och gift med läraren Pernille, tillsammans har de två små ljus till barn. De flyttar tillbaka till Johannes barndomsby, en idyllisk ort på den danska kusten. De köper loss brodern Lars ur det fina föräldrahemmet och börjar, så som högavlönade akademikerpar alltid gör, att renovera. Lars å sin sida är alkoholiserad långtradarchaffis med en gravid flickvän som är otrogen med hans dagdrivande ölkompisar då han kör sina Danmark-Tyskland-sträckor under veckorna.

Det finns en stark rivalitet mellan losern Lars och bror duktig, men de lyckas hålla stridsyxan nedgrävd. Det vill säga, till den dag då Lars rattfull kör på en dam i byn med sin långtradare. Ingen ser honom och han smiter från platsen. Damen är hans arbetsgivares Ingvars fru. Lars lyckas plantera bevis för olyckan på flyktingen Alain för att utpeka honom som den skyldige. Alain hjälper Johannes med renoveringen och har tagits under hans vingar. När Alain anklagas för vållandet till damens död, griper den rättrådige Johannes in och skyddar Alain mot Ingvar, nu med hagelbössa i handen, och Lars och hans allt mer fulla och aggressiva ölkompisar. Johannes och Alain barrikaderar sig i huset medan de andra försöker ta sig in.

På flera sätt har Ole Bornedal ("Nattvakten") en kreativ och underhållande stil. Inledningen av filmen där han presenterar alla inblandade, deras bakgrunder och relation till varandra är smått genialisk i rappa klipp, udda bildvinklar, effektivt ljudarbete och ett vackert urblekt foto. Greppet att ha en - i början - okänd kvinna som filmens berättarröst som leder in oss i dramat och tilltalar oss i publiken rakt in i kameran, gör att vi blir engagerande med en gång. Intensiteten ökar i Lars desperata försök att komma ur det faktum att han kört på sin chefs fru. Här drivs filmen fram av psykologi och känslor, vilket känns i maggropen. Jens Andersen, som spelar Lars, gör en fantastisk insats som mannen som vill väl, men alltid gör fel, och det förstärker bara känslan. Och det är ju så film ska vara, en fest för öga, hjärna och mage. 

Därför är det synd när filmen mot slutet övergår i rent underhållningsvåld som snuddar till skräck. Det är i sig inget fel, men när ambitionen verkar ha varit en annan känns det som en lite för enkel utväg att låta alla bulta på varandra i olika led. Det är som om regissören inte orkade hålla uppe den höga och smarta nivån, de många fina idéerna och det bra spelet från filmens början och mitt, ända till slutet.