Försoning (2008)

Vad är sanningen, egentligen? Är verkligheten det som vi har inför ögonen, det som går att uppleva empiriskt, eller är sanning och verklighet någon konstruerat abstrakt, som existerar i stunden och sedan för evigt är borta?

1935 är författarbegåvningen Briony (Saoirse Ronan) tretton år. Hon lever i en skyddad värld bakom damm och etikett i klyftan mellan barndom och tonår. I världen utanför rustas det för krig men för Briony är livet är en saga och verkligheten inte fullt begriplig. Huset Brony bor i liknar mest en labyrint av hemligheter och dolda stigar.

Den äldre systern Cecilia (Keira Knightley)  är nyligen hemkommen från de obligatoriska universitetsåren av litteraturvetenskap vid ett fint universitet. Hon har misslyckats med att träffa en lämplig passande man att gifta sig med och framlever nu sina dagar i den heta solen. Husans son, den övertrevlige Robbie (James McAvoy) längtar efter Cecilia i hemlighet, och genom Brionys ögon får vi se hur allas liv får en oväntad vändning som kommer att påverka familjens framtid.

”Försoning” bygger på den engelska författaren Ian McEwans fantastiska roman ”Atonement” från 2001. Det är en berättelse som tar fasta på vad som vi uppfattar som verkligt och sant, hur människor främjar sig mot det orättfärdiga och falska genom att skapa alternativa sanningar. I dessa världar av halvsanning, hur ska vi då ha modet att värka fram det sanna och riktiga?

”Försoning” är en berättelse om klassresor, andra världskrigets hemskheter och om orättfärdigheter – men framförallt om att försona sig med det förflutna och att välja att leva. Brionys val ger hemska konsekvenser för Robbie och Cecilia, sanningen för en trettonårig flicka är inte sanningen för en vuxen, men det är Briony som får leva med sitt barndoms-jags val genom det liv som blev kvar. Den frälsning Robbie och Cecilia får kan inte Briony nå själv.

”Försoning” är en makalöst vacker film. Skådespelarinsatserna, med rutinerade skådespelare som Vanessa Redgrave och Brenda Blethyn i biroller och yngre James McAvoy och Keira Knightley i titelrollerna, är av mycket god kvalitet. För första gången i Keira Knightleys karriär kan jag på allvar känna respekt för hennes som skådespelerska. Men berättelsen tillhör Briony i hennes försök att nå försoning och gottgöra sina handlingar, och den unga  Saoirse Ronan kommer vi 2009 få se mer av, i Peter Jacksons filmatisering av ”Flickan från ovan”.

Handlingen växer fram mycket långsamt i den hetta vi ser på bioduken. Tempoväxlingarna blir därför mycket effektiva och jag är bitvis helt förtrollad av filmen. Handlingen är oväntad, varierande, häpnandsväckande och helt magisk bitvis. En del karaktärer är dock inte helt utbyggda, vilket jag kan förlåta regissören Joe Wright och manusförfattaren Christopher Hampton för. Genom att göra Robbie till en äkta svärmorsdröm, där inga fel är synliga, blir därför hans öde så mycket grymmare, detta är en enkelt dramaturgisk grepp, men det ger en något tom känsla hos biotittaren.

Överlag är detta en strålande film, bioåret 2008 får en start som inte kommer bli helt lätt att överträffa.