Flocken (2015)

Ditt betyg
Vill ej se
Sett
Ditt betyg
När 14-åriga Jennifer påstår sig ha blivit våldtagen av klasskamraten Alexander ändras allt. Det blir början på en hetsjakt där ett helt samhälle vänder sig emot en ung tjej och hennes familj. Ingenting är att gå för långt. Det enda som betyder något är att man håller sig till flocken.
Visa hela synopsis

VISA 1 ALTERNATIV

DÖLJ ALTERNATIV

Betyg
Läs recension
3.4 av 7 användare
Ingen du följer har betygsatt
Logga in så gissar vi ditt betyg
Visa mer info Dölj mer info

RECENSION: FLOCKEN

Viktig film om svåra ämnen
Dyster svensk diskbänksrealism som utspelar sig i den vackra norrländska landsbygden. Delvis baserad på verkliga händelser är ”Flocken” en mörk och engagerande, men framförallt mycket viktig, film som handlar om hur gemenskapen i ett samhälle kan vändas emot den som allra mest behöver dess stöd.
Jennifer är en tjej som går i nian. När hon säger att hon blivit våldtagen av sin klasskamrat Alexander och anmäler honom för brottet får det förödande konsekvenser. Alla vänner och bekanta ställer sig på förövarens sida och ger inte upp tanken om att jaga Jennifer och hennes familj bort från byn.

”Flocken” hade sin världspremiär på Berlins filmfestival och vann också Kristallbjörnen som bästa ungdomsfilm. Vilket inte alls förvånar, då detta verkligen är ett mycket gripande nutidsdrama om ungdomar och hur det kan vara att växa upp i ett samhälle där så kallad samhörighet råder och inga hemligheter hålls hemliga.


Detta är regissören Beata Gårdelers andra film. Skådespelarna är med få undantag helt okända, men också kanske delvis just därför så trovärdiga. Henrik Dorsin i en något så överraskande som en väldigt allvarsam gestaltning som Alexanders pappa är väl den personen man känner igen, medan den fantastiskt bra Eva Melander som den obehagligt manipulativa mamman är för mig en ny bekantskap. Fatime Azemi är huvudpersonen Jennifer med otrolig övertygelse. Hon pratar inte så mycket men de repliker hon ändå har uttalas med absoluta självklarhet och när hon inte talar säger hennes blick desto mer. Även John Risto som Alexander är sin karaktär hängiven vilket måste ha varit en svår uppgift. 

Det här är en väldigt realistisk skildring om något riktigt fruktansvärt. Delvis baserad på verkliga händelser, vilket gör att filmen om möjligt blir ännu mer vidrig. Även om vi aldrig riktigt får lära känna Jennifer gör det ingenting då det mer handlar om vad som händer, än vem som drabbas av det. Jag känner ändå såklart hela vägen med henne och mår illa av den förnedring som hon i dubbel bemärkning utsätts för. Själva våldtäkten får vi aldrig se, men den hänger som ett svart åskmoln över hela filmen och alla karaktärer i den.


Manuset av Emma Broström är välskrivet, dialogen naturtrogen och tempot stillsamt men bra även om det blir en liten dipp i energin halvvägs. Dock drivs handlingen effektivt framåt med återkommande ”skärmdumpar” från dialoger på nätet där situationen diskuteras så att vi bokstavligen får se hatet mot Jennifer trappas upp.

Flockmentaliteten som tar över det lilla samhället är lika hemsk som den är hemskt bra återgiven. ”Flocken” påminner lite om danska ”Jakten” för något år sedan. Stämningen är densamma och tonen likaså. Gösta Reilands foto och omgivningarna som filmas är vackra i kontrast till grymheten som där utspelas. Kameran leker med fokusen och ligger dessutom ofta och länge på sina motiv, till exempel Jennifer när hon blir förhörd, vilket förstärker känslan av utsatthet. 


Det finns också några scener som är tydligt influerade av den fina ”En kärlekshistoria” av Roy Andersson, vilket - även om detta är allt annat än en historia om kärlek - fungerar alldeles utmärkt. Kanske just därför.

”Flocken” är en viktig film. Den tar upp och konfronterar svåra ämnen som våldtäkt och skuld och belyser problematiken utan att egentligen döma. Det öppna slutet ger oss heller inga svar men dock många funderingar att tänka vidare på.

Veckans populära filmer

Visa fler