Final Cut 2022

"Vad fan är det jag tittar på?" Det är min första tanke och den släpper mig inte på minst en halvtimme. "Final Cut" inleder med skrik och terror i en övergiven lokal där ett filmteam försöker spela in en splatterfylld C-skräckis med skakig handkamera, dåligt sminkade zombies och ännu sämre skådespelerskor. Snart drabbas dock deras inspelning av "riktiga" zombies (eller?) och äntligen hittar den stressade regissören den autenticitet han gnällt om. 

 

Ett drama på liv och död utspelar sig i en enda tagning, vilket är väl det mest ambitiösa i denna medvetet usla produktion, präglad av skådespeleri som kräver en skämskudde nära till hands och billiga specialeffekter. Och varför i hela friden har alla japanska namn? Jag fattar att det är en del av skämtet - något slags skämt iallafall - men punchlinen dröjer.

 

Nästan fyrtio minuter passerar innan filmen växlar spår och bilden börjar klarna. En månad tidigare möter vi regissören Rémi (Romain Duris) som går med på att spela in en remake på en japansk zombierulle. Motvilligt tar han på sig projektet, trots utmaningen att hela historien ska streamas live. 

 

Mellan repetitioner och bakom-kulisserna-tjafs presenteras ett eklektiskt filmteam: här finns en krävande finansiär, stjärnor med både hybris och diarréproblem, hans egna fru Nadia (Bérénice Bejo) som i sista sekunden tvingas hoppa in i en av rollerna, samt en hel mängd problem som bara kan uppstå på en filminspelning. Och ju längre filmen går, desto roligare blir det att följa strapatserna med att ro i land ett projekt nästan dömt till att bli en kalkon för filmhistorieböckerna. 

 

Det handlar alltså om en film i filmen i filmen. Krångligt? Nja. Den där första halvtimmen är som sagt knappt en greppbar film, men den som håller ut och biter ihop kommer bli belönad. Filmens sista akt låter oss återbesöka hela live-inspelningen av zombiefilmen som vi nyss såg, men ur andra vinklar, där publiken verkligen får se allt som gått fel - men också vilka kreativa nödlösningar som kan rädda en inspelning från total kollaps. 

 

Regissören Michel Hazanavicius (känd för Oscarsvinnaren "The Artist") har skapat ett bloddränkt... ja, kanske inte "kärleksbrev" till filmkonsten, men åtminstone en satir och en bitterljuv betraktelse över hur jävla eländigt och underbart berikande det kan vara att verka i filmbranschen idag. Med glimten i ögat verkar han dra från egna erfarenheter och hyllar filmarbetare, assistenter och kameramän (och -kvinnor) som får det omöjliga att hända.

 

För att addera ytterligare ett meta-lager är hans "Final Cut" i sig en remake på japanska kultfilmen "One Cut of the Dead" från 2017. Det är en film jag inte hade sett innan, och det är jag glad för när jag efteråt läser på och märker att den följer exakt samma story och upplägg, med liknande twistar och skämt. Visst kan en remake vara väldigt lik originalet och ändå hyllas och stå på egna ben (se bara på "CODA"), men något känns lika ruttet som en zombiehjärna när filmskapare inte riktigt orkar gå utanför ramen och sätta en egen prägel på en lånad idé.

 

Kopia eller inte, "Final Cut" är trots allt väldigt rolig, speciellt mot slutet när publiken får sin payoff för att ha orkat igenom den där mycket märkliga inledningen. Kul är det också att en skruvad komedi fick inleda den prestigefulla Cannes Film Festival 2022, och få in lite avhuggna huvuden och lemmar i finrummet. Det ser vi inte tillräckligt ofta.