Fences (2016)

Ditt betyg
Vill ej se
Sett
Ditt betyg
En afroamerikansk pappa kämpar med rasrelationer i USA medan han försöker vara där för sin familj under 1950-talet och förlika sig med händelser i hans liv.
Visa hela synopsis
Visa mer info Dölj mer info

RECENSION: FENCES

Från Broadway till Oscarsnominerade filmhöjder
"Fences” är ett mångfacetterat drama, och en av årets filmer som absolut inte får missas! Skådespelarprestationerna är en njutning att se, men så är filmen också regisserad av flerfaldigt Oscars-, Tony-, och Golden Globe-vinnande Denzel Washington. Han spelar även huvudrollen som sophämtaren Troy Maxson i det segregerade 50-talets USA.
Efter varje avlöningsdag bjuder Troy (Denzel Washington) med sin kollega och bästa vän Bono (Stephen Henderson) hem till bakgården i Pittsburgh, där de delar en flaska gin. Charmige Troy är en pratsam underhållare, men han bär också runt på mycket besvikelse, bitterhet och ilska. När historierna blir alltför fantastiska och intensiva kommer hans fru Rose (Viola Davis), som vaksamt lyssnar på sin man från köket, ut till undsättning för att lätta upp stämningen och släta över. Exempelvis när Troys sinne förmörkas av historien om sitt möte med Döden själv, som han under filmens gång kommer att utmana, lyckas Rose lekfullt få Troy på bättre humör. 

Deras relation känns djup och äkta, även om man förstår att han inte är en lätt man att leva med. Men Troy ger alltid troget sitt avlöningskuvert till Rose, och hon sätter ner foten där det behövs, som när Troys son Lyons (Russell Hornsby) från ett tidigare äktenskap behöver låna $10, vilket pappan vägrar honom.

De övriga karaktärerna i huset är hans och Violas gemensamma son Cory (Jovan Adepo), samt Troys handikappade bror Gabe (Mykelti Williamson). Gabe har råkat ut för en krigsskada som har lämnat honom med en metallplatta i huvudet och ideér om att vara Guds budbärare som öppnar himlens portar med sin trumpet, men också statliga kompensationcheckar som hjälpt Troy att köpa sitt hus. Gabe har dock flyttat ut för att markera sin självständighet och hyr ett rum hos en granne, men kommer ofta på besök för att få smörgåsar av Rose. Hennes tillvaro å andra sidan tycks helt vara begränsad till köket, och det faktum att Troy bygger ett högt staket runt deras lilla hus tillför symbolik samt en obestämd klaustrofobisk känsla – är staketet till för att hålla kvar och bygga in, eller skydda och stänga ute? 

Är det för att hålla isär världarna, och kanske cementera att de egna värderingarna styr innanför staketet? Troy styr framför allt sonen med järnhand och kräver total underkastelse (”så länge du är i mitt hus lägger du till ett Sir på slutet när du talar till mig”).

Här måste filmfotografen Charlotte Bruus Christensens fina arbete med att få fram den klaustrofobiska känslan nämnas. Husets bakgård är liten och torftlig, och den återkommande bilden av hur Troy blickar upp mot grannhusets trasiga fönster förminskar deras värld ytterligare. Den rådande framtidsoptimismen inkluderade nämligen inte alla.

Filmens handling har många lager och en betydande aspekt är kontexten av det segregerade 50-talet. Familjen Maxson tillhör den afro-amerikanska arbetarklassen och är därmed utestängda från många av de samtida möjligheterna. Exempelvis blir Troy uppgraderad till att köra sopbilen i filmens början. Även om om han är glad och stolt över att vara den första afro-amerikanen till att bli befordrad till förare, klagar han samtidigt över hur ensamt det är där framme utan Bono vid sin sida. Det sammanfattar ganska briljant situationen för de få som lyckas kliva uppåt, om än så obetydligt, på framgångsstegen.

Men ”Fences” berör också det destruktiva drivet att hålla varandra tillbaka, vilket visas genom Troys relation till sonen Cory. Cory kan få ett collegestipendium genom idrotten, eftersom han utmärkt sig som en duktig spelare i Amerikansk fotboll. I stället för att vara stolt över sin son, är Troy emot detta, framförallt på grund av sina egna misslyckanden som ung. Familjerelationer är så klart universella, så här finns många tankeställare för oss alla.

Den teaterintresserade känner naturligtvis till att filmen är baserad på August Wilsons Pulitzer Prize-vinnande pjäs med samma namn, men kanske inte att Wilson även adapterat pjäsen till filmmanuset själv innan sin död. Pjäsen sattes upp igen 2010 vilket ledde till inte mindre än tre Tonys, och många av skådisarna repriserar sina roller från teateruppsättningen. Att de levt så länge och intimt med sina rollkaraktärer gör att de har många dimensioner som pyr under ytan, och att de förmedlar ett djup, en självklarhet och äkthet på en nivå som man inte ser så ofta på filmduken.

Allt från skådespeleriet till filmfotot är en ren njutning att se. Som med alla teateradaptioner är ”Fences” en dialogdriven berättelse, men trots det allvarliga temat känns filmen aldrig tunggrodd utan de två timmarna och 19 minuterna går snabbt. 

Förutom de tankeställare som dramat lämnar efter sig att fundera över vad gäller våra familjearv, gav filmen oss också en inblick i ett stycke amerikansk historia som påminner oss om att det faktiskt inte var särskilt länge sedan USA var segregerat, och att det därmed inte är så konstigt att vi ser så stora efterverkningar än idag. Filmen är i skrivande stund flerfaldigt Oscarsnominerad och får full pott med fem stjärnor från mig; ett mästerverk helt enkelt, som inte får missas.
Senaste kommentarer
Rrobin
Nej, det här var ingen film för mig. Förstår inte heller varför den fick så många nomineringar.
Filmen kan delas in i tre delar. Den första delen är intressant, man får en inblick i deras liv och i Denzel's karaktärs bakgrund. Den andra delen börjar det ta sig av om man lär sig ogilla karaktären. Det är ju klart väldigt bra spelat men känslorna man får är mer av ett rövhål än något annat. Den tredje delen passar inte in alls, jag fick inte ut något av det.  Hellre att filmen byggde på att en son fick växa upp med en sådan far och vi fick följa hans blick och känslor. 1/5
filmisforever
Hmmm, varför fick den skit recensenser då?

Veckans populära filmer

Visa fler