Fast & Furious 7 (2015)

”Furious 7”, ”Ursinnig sju” på svenska, särskiljer sig från sina föregångare mest på grund av de sorgliga omständigheterna. Dikten kommer lite för nära verkligheten när Paul Walker kryssar fram mellan explosionerna i tvåhundra kilometer i timmen. I övrigt är det mer av det gamla vanliga - mycket, mycket mer. Hälften kunde varit nog. 

Dwayne Johnson pulvriserar gipset som täcker hans ena arm genom att spänna biceps ordentligt. I nästa sekvens går han man mot man med en stridshelikopter, till fots. Han är beväpnad med en minigun som får den i ”Terminator 2” att likna en vitlökspress. 

Vin Diesel och Paul Walker studsar mellan skyskrapor i ett lyxigt vrålåk, Michelle Rodriguez spöar - iförd aftonklänning - en hel bataljon säkerhetsvakter i en hotellsvit, och Tyrese Gibson kan inte låta bli att försöka vara lustig ens när han hoppar fallskärm med en bil.

Varvat med de förnuftstrotsande groteskerierna till actionscener och det slentrianmässiga massmördandet av skurkar grymtar Vin Diesel om vikten av kamratskap. 

Allt är med andra ord precis som det brukar vara i ”Fast & the Furious”-land. Fast ändå inte. Paul Walkers tragiska bortgång ger ofrånkomligen detta sjunde spektakel i filmserien en sorgsen inramning. Om man skulle se ”Fast & Furious 7” utan vetskapen om att Walker körde ihjäl sig halvvägs in i produktionen så är chansen stor att man inte skulle märka i vilka scener som hans frånvaro är maskerad med CGI eller ersättare med ryggen vänd mot kameran. Värre är den känsla som infinner sig varje gång Walkers rollfigur svävar i livsfara eller uttrycker en oro för att stryka med – det är vid sådana tillfällen omöjligt att inte begrunda det öde som väntade honom i verkligheten.

Lyckligtvis ligger ju annars verkligheten och ”Fast & the Furious”-serien oändligt långt ifrån varandra, vilket naturligtvis är hela tanken. Redan i den femte delen aspirerade stunttrick och actionscener på att bräcka alla tänkbara rekord, vid det här laget är det mycket lite som förvånar när Vin och gänget sätter sig bakom ratten. Ändå ligger ungefär åttio procent av underhållningsvärdet i de ofta (medvetet) skrattretande luftfärderna och halsbrytande manövrarna. 

Storyn har historiskt sett utgjort den allra minsta beståndsdelen i en ”Fast & the Furious”-film. Inte heller här bryter man med traditionen. Upplägget är att en argsint och supertuff britt vill hämnas på hjältegänget på grund av någon gammal oförrätt. Man får, tack vare en överspelande Kurt Russell som någon sorts hemlig agent, tillgång till en superavancerad övervaknings/sökmotormojäng med vilken det går att hitta vem som helst på jorden inom några timmar. Den ansträngningen framstår som något överflödig eftersom den arge britten i tid och otid överfaller huvudpersonerna eller ligger i lömskt bakhåll för dem. De får knappt vara ifred en sekund. Någorlunda normalbyggde Jason Statham är varken läskig eller intressant som skurk, och när han slänger runt med kolosserna Vin Diesel och Dwayne Johnson som om de vore ärtpåsar knakar trovärdigheten betänkligt. Till och med för en ”Fast & the Furious”-film. 

När allt är sagt och gjort har Vin Diesels grötiga brandtal om vikten av vänskap, familj och lojalitet en annan tyngd i och med Walkers bortgång. ”Fast & Furious 7” får vad det lider karaktären av ett ordentligt avsked, till Walker och till hela filmserien. Ett bokslut för en ovanligt envis franchise med mängder av fans, immun mot kritik och i sina bästa stunder utrustad med ett orubbligt självförtroende och en befriande glimt i ögat.

Å andra sidan pratas det redan om en åttonde del. 

Jake Bolin Skribent