The Fast and the Furious: Tokyo Drift 2006

Två tidigare filmer har försökt hitta ursäkter för att visa upp snabba bilar, ilskna förare och lättklädda damer, och inte mycket är annorlunda i nummer tre, som skippar siffror och nöjer sig med titeln ”The Fast And The Furious: Tokyo Drift”.

När bilentusiasten Sean Boswells oskyldiga skolgårdssamtal med blonda Cindy avbryts av hennes svartsjuke pojkvän hänger en fight i luften. Istället föreslår Cindy att de låter sina bilar sköta snacket: ”Vinnaren får mig”, är hennes ljusa idé. Sean hoppar bakom ratten på sin gamla rishög medan sportfånen Clay självsäkert stiger in i sin lyxiga Viper. Startsignalen – en tjej tar av sig behån och kastar den högt upp i luften – går av i ett bostadsområde under nybyggnad, med bajamajor och halvfärdiga villor strategiskt utplacerade i vägen för bilarna. När Clay trots betydligt dyrare åk knappt lyckas hålla jämnt tempo med Sean, vänder sig Cindy (blåst nog att följa med i bilen) mot honom och utbrister: ”Jag trodde att du älskade mig…!” - sekunderna innan de i full fart kraschar in i ett betongblock.

Filmens inledande scen säger egentligen allt. I F&F-land har killarna inget annat än motorolja på hjärnan. Tjejerna degraderas till dumma våp som inte vet bättre än att hänga med dem, och alla problem går att lösa på racerbanan. Det är förargligt, urkorkat och förnedrande mot såväl kvinnor och män som biopublik, om man orkar bry sig. Det orkar man knappt.

Efter incidenten, som vi får veta inte är den första i sitt slag i Sean Boswells kriminella register, får han två val: fängelse eller flytta. Mamma Boswell har fått nog och skickar iväg sonen till hans militante far i Tokyo, där han inackorderas i en klädgarderob och får tydliga instruktioner om att hålla sig borta från allt som står på hjul. Och lycka till med det. Sean hittar sin själsfrände i biltokige Twinkie, introduceras för helt nya varianter av bilracing, gör sig ovän med stadens trendkänsliga tonårs-yakuza, blir kär i hemlighetsfulla Neela, och kraschar en kinesisk gangsterwannabes bil varpå han blir hans bitch. Och det är bara första skoldagen.

Denna fristående uppföljare är faktiskt inte sämst i serien. Det är nu inte menat som nåt positivt, men mitt i sin absurditet lyckas ”Tokyo Drift” vara fullt uthärdlig. Den oavsiktliga komiken och den korkade dialogen blir en tillgång. Visste du att om du kör i över 180 km/h i Japan så struntar polisen i att jaga dig? De vet att deras bilar ändå inte hinner ikapp.

Att ytan segrar över innehållet säger visserligen inte mycket om en film som i stort sett är innehållslös, men bilarna är trots allt schyssta, de dödsföraktande racingscenerna välgjorda och spektakulära, och en snyggare bakgrund till en film än vad den glassiga världsmetropolen Tokyo kan erbjuda är svår att hitta. Scenen med en biljakt längs stadens biltäta och folktäta gator är en rysare. För första gången levereras det hyfsad action istället för idiotiska (om än snygga, som sagt) tävlingsscener, och om någon får för sig att spinna vidare på denna fasliga men vinstgivande franchise, hoppas jag på mer av den varan.

Som nummer tre i en filmserie är rekommendationen enkel att ge. Fans av ”The Fast And The Furious” och ”2 Fast 2 Furious” – om det nu finns sådana - lär inte bli besvikna trots ny stad, nya gator och nya ansikten. Vi med något högre krav säger ”arigato, men nej arigato” även denna gång.