Farväl Las Vegas 1995

Romantik Drama
USA
107 MIN
Engelska
Farväl Las Vegas poster

Synopsis

En manusförfattare lämnar Hollywood och åker till Las Vegas, där barerna är öppna dygnet runt, för att supa ihjäl sig. Han träffar en prostituerad, och de förälskar sig i varandra. Ben och Sera accepterar varandras villkor utan några som helst krav på förändring. Ironiskt nog är det näst intill den idealiska kärleken - trots att en av dom redan bestämt sig för att släppa taget.
Ditt betyg
3.3 av 275 användare
Logga in för att se betyg av de du följer

Info

Originaltitel
Leaving Las Vegas
Biopremiär
15 mars 1996
DVD-premiär
11 januari 2005
Digitalpremiär
7 juli 2015
Språk
Engelska
Land
USA
Distributör
Universal Pictures
Åldersgräns
15 år
Längd

Recensent

Mattias Blomberg

7 november 2021 | 12:45

En ödesmättad dödsdans mellan två trasiga själar

Regissören och manusförfattaren Mike Figgis tar oss med till nöjesstaden Las Vegas i den starkt berörande filmen "Farväl Las Vegas". Det är dock inte en glamourös upplevelse han ger oss utan en känslomässigt brutal skilding av alkoholism och prostitution.
Manusförfattaren Ben (Nicolas Cage) har nått botten. Allt hopp är dött och flaskan är hans enda vän. Han får sparken från jobbet och hans familj vill inte veta av honom. Han har svårt att komma ihåg om hans fru lämnade honom för att han drack eller om han började dricka för att hon lämnade honom. Han bestämmer sig för att flytta från Los Angeles till Las Vegas för att supa ihjäl sig där. Där jobbar Sera (Elizabeth Shue) som prostituerad. Hennes tillvaro är så långt från den bild av prostitution som "Pretty Woman" gav som man kan komma. Förnedring hör till vanligheterna men hon är van och emotionellt totalt avstängd när hon jobbar.
 
Ben och Sera möts. Två livströtta själar förenas i neonljuset i världens mest dekadenta stad. Där hade misären slutat och budskapet att kärleken övervinner allt börjat hamras in om det här hade varit en typiskt publikfriande Hollywoodproduktion. Som tur är så är det här inte en sådan.

Som den sanne konstnär som han är så siktar inte regissören Mike Figgis på att skona publiken från den psykiska smärta som alkoholmissbruk innebär eller den kalla och farliga värld som de prostituerade rör sig i. Det här är stundtals en väldigt rå och obehaglig film. Han kompromissar inte en tum när det kommer till att skildra det helvete som karaktärerna lever i eller det hopplösa i deras förhållande med varandra. Relationen mellan missbrukare och den medberoende utvecklas till en kärlekshistoria som mer är en vemodig dödsdans mellan två människor som använder varandra för att döva smärtan i sina egna liv.
 
För Ben är Sera en ängel som accepterar honom som den han är. För Sera är Ben bot mot ensamheten. Märkligt nog är det den naket ärliga grunden av självförnekelse och självförnedring som gör så att kärlekshistorien griper tag hårdare än vad en sådan någonsin gjort i en romantisk Hollywoodfilm av den vanliga tillrättalagda sorten. De varma stunderna går raka vägen in i hjärtat trots att vi vet att de är flyktiga. Här finns inte för en sekund hopp om ett lyckligt slut. Ben gör i filmens mest emotionellt hårdslående scen tydligt för Sera från början att hon inte får säga till honom att sluta dricka. Sera är öppen med att hon använder Ben. "Du är någon typ av motgift som blandat med spriten håller mig i balans" blir en romantisk replik från Ben som som sammanfattar den djupt berörande blandningen av värme och sorg i Figgis fantastiska manus effektivt.

Skådespelet är i absolut toppklass ner till minsta birollsinnehavare. Cage är överväldigande trovärdig i sin själsligt trasiga roll. Det är mycket hans förtjänst att den här filmen kräver mental förberedelse innan man ser den för att den är en så känslomässigt brutal upplevelse. Framför allt är det här filmen som alla som hävdar att han inte kan skådespela borde se. Den Oscar han fick för rollen var enormt välförtjänt. Shues prestation är djupt rörande då hon pendlar mellan hopp om lycka och förtvivlan i att se den hon älskar tyna bort och långsamt dö framför henne. Sera ser eller i alla fall lurar sig själv att se ett lyckligt slut som tittaren vet aldrig kommer komma. Det gör så att blir extra sorgligt att skåda hennes glädje de stunder hon visar den. Bland birollsinnehavarna sticker Julian Sands ut i rollen som Seras alltmer desperata hallick med skulder till fel personer. Han blir inte enbart en utnyttjande typ. Det finns känslodjup även där. Inget i den här filmen är enkelt eller ytligt.

Det är ingen glamourös bild av den kända spel- och feststaden som Figgis målar upp. Foto och ljussättning betonar det solkiga och sorgliga i miljöerna. Neonet är mer destruktivt och dekadent i tonen än det är elegant och lekfullt. Långsam jazzmusik komponerad av regissören själv med ödslig underton accompanerar dödsdansen och som extra tillskott finns väl valda låtar med bland andra Sting på soundtracket. Det ger en genomgående känsla av ekande vemod som förstärks av det långsamma tempot. Kameraarbetet tar sig tid att fokusera på skådespelarna och ge varje uttryck utrymme att träffa tittaren hårt. Faktum är att miljöerna runt dem får väldigt begränsat utrymme i bild.

Ödesmättad är bara förnamnet för att beskriva "Farväl Las Vegas". Omskakande är ännu en passande beskrivning. Framför allt är den djupt mänsklig och realistisk från början till slut. När man sett filmen slutar man aldrig bli berörd av minnena av det man upplevt när man såg den. Det är precis så som film ska kännas.
| 7 november 2021 12:45 |
Skriv din recension
Vad tyckte du?
Användarrecensioner (1)
5
Otäckt bra och hjärtskärande film om två människor som möts när behovet blir som störst. I deras tomma värld finner de tröst hos varandra men deras relation är inte hållbar. Allt de har är nuet men den tiden räcker inte till. Utsökta rollprestationer av Cage och Shue och stämningsfull musik som ramar in hela scenariot till fullo. Jag satt i tårar nästan hela filmen igenom. Rekommenderas varmt. En självklar 5a av 5.
Läs mer
Andra kritiker
Det finns inga andra kritiker ännu