Faro 2013

En pappa har haft ihjäl någon och polisen är honom bokstavligt talat i hälarna. Han skjuter familjens hund, packar väskan och flyr med sin knappt tonåriga dotter ut i skogen.

Vi slängs omedelbart in i dramat och hade det inte varit för att hela produktionen andas sådan tristess skulle upplägget kunnat funka. En flykt genom skogen med polisen i hasorna, där pappa och dotter har chansen att komma varandra nära och kanske försonas med tanken att mamman är död och att livet antagligen aldrig mer blir detsamma igen. Krydda det dessutom med medelhavsdoftande drömmar om något nytt och... ja varför inte.

Men tyvärr, inget av det nämnda blir egentligen av, istället trampar de två mest runt bland granar och tallar. Det blir några samtal och tafatta försök till innerlighet, fast inget som engagerar eller utvecklar någon eller något varken hit eller dit. Ett par tillbakablickar och drömmar ger någon ledtråd både bakåt och framåt, men inte tillräckliga för att man i slutändan ska ha någon behållning av dem.

Fotot är visserligen fint och 80-tals attiraljerna finns där helt utan ansträngning (även om jag undrar lite varför). Dessutom är skogen som de vistas i är sådär svenskt blåbärsrisig att man stundvis myser och blir otroligt sugen på paj med extra vaniljsås, men mycket mer händer egentligen inte i bilderna.

Vid ett tillfälle springer flickan på en halvtokig kvinna som ensam bor i ett hus i skogen och ett tag tror man till och med att det ska hända något mer och trots att Gunnel Freds kvinna är något överspelad, fläktar det onekligen friskt till en kort stund.
 Jakob Cedergren som pappan och Clara Christiansson i rollen som dottern gör båda gör ett bra jobb, framförallt unga Clara som jag tycker är en fröjd att titta på. Hennes fantastisk naturliga sätt att agera lovar mycket gott och jag hoppas hon snart syns igen. I något med mer substans.

Den lilla flyende familjen bygger bo, fångar en ekorre, grillar den och så simmas det och solas när det inte regnar. Trivsamt, men rätt tråkigt och polisspaningen lyser väldigt snart med sin frånvaro. Vilket blir extra beklagligt då Göran Stangertz gör sin sista roll i spetsen av den, och visserligen är han sin vana trogen mycket bra, men ack så bortkastad, liksom Maria Heiskanen som spelar den oroliga socialkvinnan.

Ett par obligatoriska aktionsekvenser känns krystade och jag fnissar ofrivilligt till vid några ställen som nog är ämnade att vara... ja, laddade med något annat än humor. Så jag är ledsen, men detta faller platt och är inget att lägga biopengar på.