Fantomen på operan 2004

Om du svarar ja på den frågan kan du glatt bege dig på bio snart för att se "Fantomen på operan" av Joel Schumacher. Jag gjorde inte det utan skepsis. Och se där - intuitionen slog inte fel nu heller.

Musikaler har förvisso på senare tid återuppstått som fenomen på bioduken men de som varit bra och nått succé hos publiken har samtidigt varit komiska. "Chicago" och medvetet hysteriska "Moulin Rogue" har växlat mellan flörtiga ögonkast och ironiska blinkningar åt publiken.

Schumachers stelopererade musikalgarnityr är däremot bara en däst, överspänd klyscha med ett ”evigt” tema om det isolerade geniet och det svåra valet i att följa sitt hjärta – äh, varför bry sig att ens rekapituelera eländet när det inte finns en enda god skådespelare att vila ögonen på bland huvudrollerna. Kvinnorollerna är rentav så fjompiga att t.o.m. 1800-talets mademoiseller hade rodnat av indignation över att porträtteras på sådant sätt. Ingen av skådespelarna förtjänar att nämnas utom möjligtvis Minnie Driver som gör en "over the top" roll som italiensk operadiva. Hon verkar ha kul i rollen – det är mer än vad en sensibel tittare förunnas.

Dekoren och kostymerna är genomarbetade i överlag till skillnad från replikerna eller handlingen. Inte är musiken mycket att hurra för heller – pompös och okarismatisk smetas den ut över duken så det står härliga till, dock tyvärr utan att rädda oss från att höra nästa plågsamma replikväxling från de tvålfagra skådespelarnas munnar. Den unga huvudrollsinnehaverskan Emmy Rossum är en strålögd oskyldig nyponros och männen som slåss om hennes gunst är olika som natt och dag – men i slutändan lika ointressant tvålfagra bägge två. Fantomen själv ser ut som en annons för schampo. Är det därför han spelar en gestalt som är ”motbjudande” och skräckinjagande för omgivningen? Fast egentligen ligger den sanna skräcken i att detta tilltalar folk. Folk kommer att sucka av välbehag och vilja mysa ikapp i sina rosa plyschfåtöljer medan de dricker örtte och läsk, putsar sina porslinskatter och trånar lite mer efter ett liv med såpaglamour. Som sagt om du gillar rosa marsipangrisar och inte kan få nog av plastig kitsch med mycket färg och noll substans så kommer du att älska den här filmen.

Själv föredrar jag att se om ”Skönheten och odjuret” av Disney om jag vill ha en färgrann saga med endimensionella karaktärer och inrutade könsroller. Där tillkommer faktiskt även humor och viss spänning. Så vila i frid du, fantom. Kom inte tillbaka.