Falling 2020

Drama
Kanada
112 MIN
Engelska
Falling poster

Synopsis

En konservativ far flyttar från sin lantgård för att bo hos sin homosexuella sons familj i Los Angeles
Ditt betyg
3.4 av 5 användare
Logga in för att se betyg av de du följer

Info

Originaltitel
Falling
Biopremiär
4 december 2020
Digitalpremiär
8 mars 2021
Språk
Engelska
Land
Kanada
Distributör
Nordisk Film
Ålder
11 år
Längd

Recensent

Oskar Smulski

10 november 2020 | 13:00

Känsloladdat om patriark med minnesförlust

Tragiken att berövas sina minnen kombinerad med en destruktiv och kvävande mansroll utgör stommen i Viggo Mortensens debut. Med poetiskt handlag och empati tecknar han porträttet av en sårbar förtryckare och hans förlåtande familj.
Viggo Mortensen har inte längtat efter att bli en Hollywoodstjärna. Men efter rollen som Aragorn, Gondors rättmätige kung i ”Sagan om ringen” var hans öde förseglat. Killen som tidigare castats för sitt stiliga utseende blev Hollywoods senaste sensation. Obrydd av bländverket har han utnyttjat sin status till att ge sig in och briljera i projekt han verkligen känner för. På ett sätt som trotsar de flesta naturlagar har han gett sig hän åt skrivande av poesi, experimentellt musikskapande och måleri – med eller utan rubriker.
 
Det var bara en tidsfråga innan han blev regissör.

Debuten ”Falling” är en lika känslomässigt rå som visuellt finstämd film där Mortensen hämtat inspiration från sin egen uppväxt för att filmatisera en historia om åldrandets sårbarhet, sinnets förgänglighet och kraften i att förlåta. Det är en skådespelarnas film som lyfter förmågan till empati – det bästa och ljusaste vi har att erbjuda varandra på vägen mot det eviga mörkret.

I rollen som den åldrade och ogenerat chauvinistiske Willis som redan förlorat greppet om nu och dåtid men rasande kämpar för rätten till självbestämmande får gamle actionstjärnan Lance Henriksen (Bishop i "Aliens") tillfälle att briljera. Med rask energi använder han sig av en bred arsenal och ger en gestaltning som är kroppslig men nyanserad. Falling går in för att visa den rå sanningen när omgivningen konfronteras med demens – hur smärtsamt det är att försöka släta över, rättfärdiga och vårda någon som överträder gränserna för det acceptabla.

Som Willis son John agerar Mortensen slagpåse och utstår konstant smädelser från farsan för sin läggning (han är gift med en annan man som till råga på det är asiat). Med övermänskligt tålamod söker han mildra utbrotten som verkar bli hätskare ju mer maktlös Willis känner sig. Förlusten av kontroll utlöser ofrånkomligen en ny salva aggression som drabbar omgivningen.

Enstaka scener som den när Gudnason i en sista föraktfull gest spottar framför den skräckslagna Hannah Gross etsar sig fast och får oss att önska att filmen valde väg och kanske fokuserade mer på det förflutna än nutiden där Henriksens nyanserade porträtt av en demenssjuk patriark helt tar över och får omgivningen- inklusive Mortensen själv - att blekna. De två männens samspel är bra men det är svårt att inte känna att resten av ensemblen, inklusive alltid pålitliga Laura Linney, försvinner lite i denna enmansshow.

Den yngre Willis spelas av en virilosande Sverrir Gudnason i en ledig tolkning som både stöter bort och fascinerar. Han är också ett offer för sitt våldsamma förflutna och samhällets förväntningar på en man. Det märks i hans pessimistiska hälsning till sonen vid hans födelse och i de närmast vemodiga stunder där han iklär sig mansrollens rigide försvarare. I Willis värld verkar det saknas alternativ till att begå övergrepp – det handlar om att ätas eller bli uppäten. Att leva är en kamp mot egna och andras svagheter – vekhet, otrogna kvinnor, bögar i militären.
 
Som helhet är filmen intressant i sin känslomässiga råhet och fina skådespeleri. Henriksens tolkning är mer än galla – det vassa framförandet är närmast en komisk provokation mot Twittergenerationen. Bitvis önskar man att hans antipati mot kvinnor och homosexuella blev mer nyanserad – huvudpersonen når aldrig någon katharsis och bitvis är den medkänsla han får genom narrativet aningen svår att gå med på. Men vi får ändå en slags kärleksfull inramning i form av filmens ogenerade hyllning av den vilda naturen. Den återkommer som ett pulserande hjärta filmen igenom – och det poetiska tilltalet glimtar vägen till en framtid där vi får mer film signerad filmvärldens egen renässansman.
| 10 november 2020 13:00 |