Exit 2006

"Det är en sak man ska veta om man vill tjäna riktigt stora pengar på affärer. Ingenting handlar om tur.” Detta förklarar Mads Mikkelsens finansmatador Thomas Skepphult i början av filmen. Handlar det inte om tur, verkar det i så fall handla om dyra båtar, unga brats med kotlettfrisyrer, kebabkungar, mord och ryska maffian. För ”Exit” består av en salig blandning av alltihop.

Det börjar väldigt drastiskt och informativt. Thomas Skepphult och hans kollega Wilhelm (spelad av Börje Ahlstedt), sparkar den trötte och hotfulle Morgan (Samuel Fröler) från den gemensamma firman. Två minuter senare skjuter Morgan skallen av sig på sitt kontor. Vi hoppar fram sju år, och Thomas lever fridfullt med fru och barn i en miljonbeloppsvilla vid vattnet. Han och Wilhelm ska köpa sig ur företaget Cataegis, när allt plötsligt går mycket fel. Kompanjoner drar sig ur, motsättningar kommer ifrån ingenstans, och mitt i allt får Börje Ahlstedt en kofot i ansiktet. Med honom död och med planterade bevis, blir Skepphult gripen för dådet. I häktet blir han kontaktad av en livs levande Morgan, som ställer krav och väntar sig resultat. Det hela blir genast en jakt på pengar, säkerhet, svek, och ond bråd död. Eller som Fröler själv säger: ”Skulderna skall regleras.”

Raffinerat? Faktiskt inte. Skrapar man under ytan är ”Exit” en halvrisig amerikansk tv-film i ståtligare förpackning, komplett med eldstrider, biljakter, båtjakter, spänning, slagsmål, en god hjälte, en prinsessa i nöd, en mycket ond skurk och rent skrattretande produktplacering. Mycket följer den klassiska ramen, men det griper bara inte tag i en. Där ”Exit” försöker bidra med spänning, radar den istället upp tröttsamma klichéer, som jag inte orkar se gång på gång i nya filmer. Jag vet inte vad ni tycker, men min idé av en hotfull karaktär är inte en skrockande Samuel Fröler i ett brinnande hus med orange-tonade solglasögon. Det är vad jag kallar ”tröttsam kliché”. Regissören Peter Lindmark har väl aldrig riktigt gett ordet ”nyskapande” ett ansikte, men ”Exit” blir mager rätt snabbt. Ett annat problem jag har med ”Exit” är filmskaparnas attityd till själva verket. Man verkar inte vilja säga något, ingen poäng, inget budskap. ”Detta kan bli spännande, nu kör vi”, är känslan jag får om jag sluter ögonen och tänker mig ett möte mellan producenterna. Lindmark vill göra en svensk actionfilm, men han pushar mer på thrilleraspekten. När filmen inte levererar något av det, då kan det inte bli annat än soppigt.

Det intressanta med ”Exit” är Mads Mikkelsen. Han är en oundviklig stjärna som nästan alltid är för bra för att vara sann. I ”Exit” är dock hälften av Mikkelsens dialog på svenska, och så fort han använder sig av vårt tungomål, blir hans skådespel genast krampaktigt och stelt. På kuppen har man ibland även svårt att förstå vad han säger, Mikkelsen besitter inte någon finslipad skandinaviska. Men varje gång han kommer med de danska replikerna, formar han orden utan problem och han är hur bra som helst i sitt skådespel.

Det är så ”Exit” kan summeras, på ett ungefär. Samuel Fröler borde inte ha spelat över, men nu gör han det. ”Exit” borde vara en bra film. Men nu är den inte det.