Eragon 2006
Action Äventyr Familj
USA
104 MIN
Engelska
Eragon poster
Synopsis
Eragons tillvaro förändras för all framtid då han hittar en blå oval sten i skogen och upptäcker att det är ett drakägg. När den gnistrande blå draken Saphira kläcks ur ägget förstår Eragon att de för evigt delar varandras öde och att han nu är en Drakryttare - en krigare som Eragon bara hört talas om i sagorna. Han sveps in i en värld av magi och upptäcker att han har makten att rädda - eller förstöra - ett helt rike.
Ditt betyg
2.0 av 582 användare
Logga in för att se betyg av de du följer
Logga in så gissar vi ditt betyg
Info
Originaltitel
Eragon
Biopremiär
DVD-premiär
12 september 2007
Språk
Engelska
Land
USA
Distributör
20th Century Fox
Ålder
11 år
Längd
Recensent
Oskar Smulski
1 januari 2008 | 00:00

Drakeposet lyfter aldrig

”Eragon”. Namnet skvallrar förförisk lättillgänglig fantasy för tonårspublik. Affischen på stan med den snutfagre nykomlingen Edward Speleers gör detsamma.

Många som har läst Christoffer Paolinis böcker ser fram emot att se filmen om den unge pojken Eragon. En enkel bondpojke som bor i ett land förtryckt av den onde konungen och blir utvald till drakryttare av den sista draken. Varav följer en klassisk quest för att rädda världen och bli man och vinna tjejen. Ja, ni vet.

Själv hade jag inte läst boken filmen bygger på, men att historien påbörjades när författaren var femton skruvade ner förväntningarna på innehållet. Och tyvärr – farhågorna är besannade. ”Eragon” är en film som brister. Går man på en sån här film vill man se en vision av fantastiska platser, med fascinerande karaktärer och färgstarka händelser. Man vill bli fångad av landet Alagaësia, ta ställning mot den grymme monarken och häpna inför Eragons färd från oskyldig bondpojke till fullskalig hjälte. Det är möjligt att man hade låtit sig luras av filmaffischernas och budgetens bländverk om en liknande familjeorienterad fantasyvariant sedan tidigare inte gästat biograferna. "Narnias" Aslan äter Saphira till frukost. Det är såklart inte bestarna i sig som åsyftas – utan den berättelse de symboliserar. C.S Lewis var och förblir en fullfjädrad författare vars vision av Narnia inte bleknat på över ett halvt sekel. Christopher Paolini hyllas av i amerikanska medier som författartalang. Det är möjligt att det ligger något i det.

Filmen ”Eragon” klämmer ihop bokens åtskilliga hundra sidor på dryga två timmar, varav de sista 40 minuterna känns som ett sökande efter lämplig avslutning att hänga upp uppföljaren på. Dess största brist är sättet den gestaltas på. Mycket handling ska avverkas på kort tid. Lösningen? In med narrator med trygg gammelmansröst som får max två minuter att presentera bakgrunden vid förtexterna, så löser det sig av sig självt. Att nästan samtliga filmens scener känns misslyckade på grund av grava schabloner och plagiat av föregångare är inget som lyfter ”Eragon” till fantasyfilmernas himmel.

Kapaciteten i manus och regi har uppenbarligen endast räckt till den sämsta tänkbara dramaturgiska uppbyggnaden. Känslan av storslagen epos eller spänning uppstår inte, när upphovsmakarna fläskar på med årets minst subtila mastodontsoundtrack blir det snarare kontraproduktivt. I rollistan finns rejäla skådisrävar som Jeremy Irons och John Malkovich. Malkovich ror hem lönechecken med lillfingret och Irons roll som pensionerad garderobshjälte framförs med pondus – men begränsas ständigt av den banala dramaturgin. Eragon själv spelas av fagra nykomlingen Edward Speleers. Han imponerar inte med någon större utstrålning men funkar någorlunda i sammanhanget. Sienna Guillory är i stort sett Arwen från ”Sagan om ringen” med en liten med modifikation - håret är rött den här gången. Det är svårt att hylla en platt film där mycket som hade kunnat gestaltas istället förklaras med ord. Alltför ofta känns "Eragon" ihåligt, som en koloss på lerfötter beredd att rämna in i kollektivets glömska av medelmåttan.

Det finns egentligen bara två anledningar att se "Eragon": 1. Den animerade vuxna draken – Saphira - är snyggt utförd. Att Saphiras röst dessutom görs av den begåvade aktrisen Rachel Weisz, gör mycket för att levandegöra henne som figur.

2. Robert Carlyle som the Shade tillför filmen dess största (och diskutabelt enda) spänningsmoment. Hans kalla, ondskefulla närvaro som skrämmer slag på även de tuffaste monsterorcher gör att man ändå sitter kvar för att se om Eragon åker på åtminstone lite däng. Oavsett vad blir filmen säkerligen en succé.

Edward Speleers som spelar Eragon är ju snygg. Den sortens affischpojke för en storfilm gör rätt mycket för att nå intäkter hos samma demografiska målgrupp som röstar i "Idol". Visst gör sig ”Eragon” bra i skyltfönstret med sin tilltalande förföriska yta. Men skrapar du av glasyren med en nyfiken klo är risken stor att du möts av ett gapande vakuum.