En shopaholics bekännelser 2009

New York-bon Rebecca Bloomwood (Isla Fisher) har hamnat i en liten svacka; över en natt är hon både arbetslös och jagad av kronofogden. Efter att halvhjärtat ha stretat på sitt otillfredsställande journalistjobb på en trädgårdstidning, får hon till sin stora skräck reda på att tidningen gått i konkurs. Men det är inte bara vännen Suze (Krysten Ritter) som förväntar sig en månatlig check från sin inneboende. På dörren knackar även vad som ser ut att vara en oändlig rad av diverse kreditkortsföretag. Ni förstår, Rebecca har en liten fäbless för shopping och denna shopping får hennes fyrkantiga små vänner av plast bekosta.

”En shopaholics bekännelser” baserar sig på de framgångsrika chiclitböckerna skrivna av Sophie Kinsella. Storyn i sig är inte originell på något vis; den utspelar sig på Manhattan i New York och handlar om en modeintresserad ung kvinna, som drömmer om att en dag kunna titulera sig som journalist på det stora modemagasinet Alette.

Det luktar såklart ”Sex and The City” långa vägar, men ”En shopaholics bekännelser” innehåller mer komedi än drama. Lite ”SATC” möter ”Ugly Betty”. Rebecca är trendig som Carrie och lite slapstick-nördig som Betty. Tokroligt naiv, utan att själv vara medveten om det, förstås. Valet att casta Isla Fisher som Rebecca känns givet; hon är komisk ända ut i fingerspetsarna, särskilt när hon dansar med sin chef/kärleksintresse Hugh Dancy (Luke Brandon).

I ren desperation söker Rebecca ett journalistjobb på en finanstidning som hon på grund av en förväxling faktiskt får. Det är inte bara det att hon inte har någon som helst utbildning i ämnet, nu ska hon även ge råd till folk för att de inte ska hamna i kreditkortsträsket. Alltmedan hon själv fortsätter att hallucinera om pratande skyltdockor som övertalar henne att köpa både det ena och det andra.

En annan sak ”En shopaholics bekännelser” har gemensamt med Ugly Betty är den ändlösa ensemblen av karikatyrer. Vi har den homosexuella receptionisten på Alette, den känslokalla kvinnliga modetidningsredaktören, den gråa ekonomijournalisten, den bitchiga modejournalisten och så vidare. De har sin charm, det måste medges, men charmigast är ändå att se Joan Cusack och John Goodman som Rebeccas småknasiga, ”med båda fötterna på jorden”-föräldrar.

Nej, någon vidare allvarligt menad sensmoral ska man förstås inte leta efter i denna film signerad P.J. Hogan (som en gång i tiden gav oss den exceptionella ”Muriels Bröllop”); den är pur underhållning. Trots att jag kanske egentligen inte tycker att det är sådär extremt spännande att återigen se kvinnor vars största intressen verkar vara mode, shopping och att gifta sig, gillar jag Rebecca just på grund av hennes tokrolighet. Och om du som jag kan finska så kommer du förmodligen tycka att scenen där det talas just finska är bland de roligaste (misstänker att det roliga kan falla bort i översättningen).