En labyrint av lögner (2014)

Ditt betyg
Vill ej se
Sett
Ditt betyg
Efterkrigstidens Tyskland, ekonomin går nu på högvarv och ett krigstrött Tyskland vill helst glömma det som hände under andra världskriget och istället fokusera på framtiden. När en journalist av en tillfällighet identifierar en lärare på en skolgård som en före detta vakt från Auschwitz är det ingen som verkar vilja ta tag i frågan förutom den unge åklagaren Johann Radmann. 
Visa hela synopsis
Visa mer info Dölj mer info

RECENSION: EN LABYRINT AV LöGNER

Sevärd nazistjakt
Andra världskriget har vi sett skildrats på film förut. Men vad hände sedan, med såväl judar som nazister som överlevde? “En labyrint av lögner” skildrar hur man inledde en jakt på ansvariga som kom undan straff och hur många tyskar försökte förneka och glömma. Ett inte helgjutet men ändå sevärt och intressant drama.
Man kan tycka att andra världskriget ältats till döds på film, att det inte finns mycket mer kvar att återberätta. Samtidigt känns den fruktansvärda tiden mer relevant nu än någonsin att blicka tillbaka till. På film är vi dessutom mer vana vid den engelskspråkiga Hollywood-tolkningen. Det här dramat ges därför extra tyngd av den simpla anledning att det är tyskt.

Den utspelas 13 år efter att kriget tagit slut och Tyskland har inte bara gått vidare utan är till och med i gott skick. Affärer blomstrar, skolbarn leker, människor ler mot varann. Men vad hände med nazisterna? En journalist känner en dag slumpmässigt igen en skollärare som en gammal kommandör från ett koncentrationsläger och uppmanar unga, färska advokaten Johann Radmann (Alexander Fehling) att utreda fallet.

Jakten på de nazisterna som kom undan blir en thriller i samma anda som de ofta John Grisham-baserade konspirationsthrillers med sin starkaste era på 90-talet. Det är inte så konstigt att Universal Pictures plockat upp den här. Den läckra förpackningen gör att vi sväljer vissa mer konstruerade sidointriger bättre men skapar också en distans mellan tittaren och filmen. Vi fattar att det är på riktigt men glömmer aldrig att det är en film.

Filmen träffar som bäst i sina porträtt av krigets offer, de vi av naturliga skäl sympatiserar med. Trasiga, sårade, hämndlystna människor med upprivna sår och psykiska ärr som aldrig läker. Fokuset ligger på att de utsatta ska få upprättelse, inte att de onda ska sona sina brott. Det finns ingen skurk av Hans Landa-typ. Det handlar om ofattbara brott som aldrig får glömmas bort. I en scen blir en sekreterare så chockad av krigsvittnenas historier att hon brister ut i gråt - den säger så mycket om folkets ignorans och blinda tro på att allt är glömt och förlåtet.

Det är en viktig och fascinerande del av historien som berättas. Och det är ett proffsigt hantverk med snyggt foto, stark musik och fina skådespelarinsatser. Tyvärr lider själva filmen av vissa klyschor. Den största är troligen huvudpersonen, den typiskt naiva ynglingen som inte vet vad han ger sig in på, hamnar i en svacka (alkoholism, kärleksproblem, etc.) innan han ska bestämma sig för att göra det rätta eller inte.

Fehling (som vi internationellt sett i “Inglourious Basterds” och snart i “Homeland”) är inte dålig, tvärtom. Han är mycket trovärdig som ung man med livet framför sig men som hamnar i en konflikt mellan karriär och samvete. Men det är svårt att skapa intresse för den helylle, blonda, stiliga supermannen, speciellt när bikaraktärerna är så färgstarka, och här har man inte lyckats. Vissa sidointriger, som en menlös romans och en underligt outvecklad dysfunktionell föräldrarelation, känns dessutom helt poänglösa.

Det är långt ifrån den starkaste skildringen av andra världskriget vi sett på film men fortfarande sevärd. En intressant inblick i hur Tyskland såg ut efter kriget och de som kämpade för att man inte skulle glömma eller förneka.
Senaste kommentarer
Marannsch
Bästa film jag sett på väldigt länge. Fullpott

Veckans populära filmer

Visa fler